slåtterfibbla
Hypochaeris maculata
Slåtterfibblan är en solälskande, storvuxen fibbla som fåtaligt men regelbundet förekommer i örtrika torrbackar. Den finns även i sura områden men tunnar ut mot väster. På torrbackar och torrängar återfinns den i de torraste, varmaste delarna i stabiliserat växttäcke (saknas däremot i eroderade brinkar), ofta intill block eller i skogsbryn och gärna på sandeller moränjord. I välbevarade slåtter- och betesängar, liksom i örtrika åkerkanter, uppträder den även på plan mark. Den är inte sällsynt i den kulturnära skogen, t.ex. i talldungar eller stigkanter, då ofta som icke blommande rosetter, som lätt känns igen på de ”blodfläckiga” bladen. Ibland ser man arten på bergiga hyggen och i kraftledningsgator, mer sällan nykoloniserande vägkanter, t.ex. en skogsbilväg (Slättmovägen) i norra Liden.
En naturlig hemvist har slåtterfibblan på solexponerade klippor och hällmarker, där den gärna växer framför en bergvägg eller en häll, alltid väl rotad i tjockt jordlager. Den finns även i sydberg, särskilt vid kusten men även så avlägset som i Borgsjö på Snödskallens sydsida. Den sitter där i bergroten och på torra hyllor.
En naturlig hemvist har slåtterfibblan på solexponerade klippor och hällmarker, där den gärna växer framför en bergvägg eller en häll, alltid väl rotad i tjockt jordlager. Den finns även i sydberg, särskilt vid kusten men även så avlägset som i Borgsjö på Snödskallens sydsida. Den sitter där i bergroten och på torra hyllor.
Första fynd
Först publicerad av Hartman (1838) från Medelpad utan lokalangivelse. Äldsta belägg från Sättna 1847 (J. Ångström i S).
Bygdenamn och bruk
Från Hässjö berättas att ängarna slogs när golgubbarna stod i blom (Nordström 1910 ms). Gullgubbar för slåtterfibbla anges av Fries (1880).
Utbredning
Allmän i öster; utglesnande mot väster, sällsynt i södra Borgsjö–Haverö.
Collinder (1909): allmän; måttligt–talrikt.
Collinder (1909): allmän; måttligt–talrikt.
