Kattfot förknippas idag ofta med gammal jordbrukskultur och uppfattas av en äldre generation som en växt på tillbakagång. Sannolikt har den också haft sina största förekomster på näringsutarmade hackslåttkanter och lågvuxna torrbackar runt gårdar och torp. Den finns ännu kvar på restytor av denna biotop, företrädesvis i skogsbygdernas moränmarker. Arten kan även leva kvar i mossiga gräsmatthörn och på naturbetesmarker. Idag ser man kattfoten oftare längs torra stigar och på små körvägar. Den kan även etablera sig i nya vägkanter, särskilt på mineraljord längs skogsbilvägarna, på grus- och vändplaner, avställningsytor m.m. Däremot är den sällsynt i de större tätorterna och i kväverika jordbruksområden.
Naturligt förekommer kattfot i torra berg, typiskt på topplatån, ibland på hyllor i bergssluttningar eller på skogklädda mindre hällmarker. Den växer även i annan torr skog, t.ex. på skarpa tallåsar eller lövbrännor och tycks vara gynnad av hyggen och skogsbränder. Likaså finns den på störda ytor på tallmoar och på sandstränder i den översta delen (epilitoralt). Vid örtrika åar kan man ibland se storvuxna former; de kan stå relativt fuktigt bland högörter, men företrädesvis på stenar eller tuvor.