Ängshaverrot öppnar sina blommor i solsken bara en kort tid under högsommaren. Senare väcker den uppmärksamhet genom de stora symmetriska fröbollarna. Den är mest påtaglig längs E14 inom sedimentområdet upp till västra Borgsjö. I Sättna och Stöde finns den också längs mindre vägar. Som vägkantsväxt står den i grus intill körbanan eller i gles vegetation i dikeskanter, gärna i anslutning till åkrar, och tycks gynnad av dammet. Ibland ses den även i åkerkanter, längs små brukningsvägar mellan åkrar, eller i kulturpåverkade, öppna slänter. Vid järnvägen växer den i grovt singelgrus eller på eroderade solvarma banvallar. I Sundsvall Norra Stadsberget finns den naturaliserad i rasmarker.
Troligen är arten framförallt inkommen och spridd med järnvägen, och därifrån sekundärt till vägar och andra kulturmarker. I Sundsvall är den dock samlad redan före järnvägens tillkomst. I sen tid är den funnen på flera gamla lastage- och industriplatser vid kusten, men äldre fynd från barlastlokaler är fåtaliga. Arten tycks i stort hålla sin population. Någon gång ses den lokalt nyspridd i vägkanter, t.ex. Sundsvall Granloholm.