ängshaverrot
Tragopogon pratensis
Mer information om arten
Ängshaverrot öppnar sina blommor i solsken bara en kort tid under högsommaren. Senare väcker den uppmärksamhet genom de stora symmetriska fröbollarna. Den är mest påtaglig längs E14 inom sedimentområdet upp till västra Borgsjö. I Sättna och Stöde finns den också längs mindre vägar. Som vägkantsväxt står den i grus intill körbanan eller i gles vegetation i dikeskanter, gärna i anslutning till åkrar, och tycks gynnad av dammet. Ibland ses den även i åkerkanter, längs små brukningsvägar mellan åkrar, eller i kulturpåverkade, öppna slänter. Vid järnvägen växer den i grovt singelgrus eller på eroderade solvarma banvallar. I Sundsvall Norra Stadsberget finns den naturaliserad i rasmarker.
Troligen är arten framförallt inkommen och spridd med järnvägen, och därifrån sekundärt till vägar och andra kulturmarker. I Sundsvall är den dock samlad redan före järnvägens tillkomst. I sen tid är den funnen på flera gamla lastage- och industriplatser vid kusten, men äldre fynd från barlastlokaler är fåtaliga. Arten tycks i stort hålla sin population. Någon gång ses den lokalt nyspridd i vägkanter, t.ex. Sundsvall Granloholm.

Första fynd

Först publicerad av Leffler (1866) baserat på belägg från Sundsvall (S. Axell). Äldsta belägg från Tuna Matfors 1888 (L.M. Neuman i LD).

Variation

Endast vanlig ängshaverrot subsp. pratensis är känd från landskapet, men beträffande flertalet fynd finns ingen specifik underart uppgiven.

Utbredning

Tämligen allmän i kustområdet och i Ljungans dalgång. Utanför rastrerat område noterad enligt nedan. Sannolikt något ökande.
Collinder (1909): flerstädes; sparsamt–måttligt.

Lokaler

Njurunda E4 vid Armsjön 1983 (HL); Galtström (Collinder 1909), 1961–1994 (RL); Pråmviken vid Björköfjärden 1980 (D. Stinessen).
Ljustorp Lagfors 1910 (K.B. Nordström i GB och S); Edsta 2007 (HW).
Liden Järkvissle 1993 (RL).
karta