vårfingerört
Potentilla crantzii
Vårfingerört tillhör den nordliga ängsfloran och har sannolikt varit en prydnad på slåtterängar i landskapets alla byar. Idag är den minskande och på många platser utgången. Arten är starkt knuten till den gamla hackslåttmarken och finns nu kvar mest i kanter med låg ängsvegetation. Den växer solexponerat i täta grässvålar men försvinner bland lövsly och högörter. Man ser dess rosetter i begränsade bestånd på tun och örtrika backar runt äldre gårdar. Den finns även på magra åkerrenar, på steniga hamrar och i skogsbryn. Någon gång växer den i äldre vägkanter och på gräsiga grusplaner men den koloniserar inte nya vägslänter. Den har setts på stenmurar, rösen och t.o.m. i sprickor på en cementerad jordkällare. Vårfingerört kan växa torrt, t.ex. på källarbackar, men även måttligt fuktigt i lågvuxna kanter vid bäckar. Den är något kalkgynnad och frekvent i t.ex. norra Alnö, men är inte kalkberoende; den finns också i sura trakter. – Vårfingerört har inga säkert naturliga förekomster hos oss, även om den är funnen i sydberg som Skön Gärdeberget och Timrå Lastlavaberget.
Första fynd
Först publicerad av Arnell (1903), som Potentilla maculata från Torp. Äldsta belägg från Torp 1861 (C.O. Reuterman i GB).
Utbredning
Allmän i mellersta Ljungandalen, södra Hässjö och norra Alnö; tämligen allmän till spridd i övriga delar av landskapet. Även noterad från skogsodlingar i höjdlägen t.ex. norra Liden och Ljustorp; den tunnar däremot ut i sydost, och noteringar saknas i södra Njurunda och sydöstra Attmar.
Collinder (1909): tämligen allmän; måttligt–mängdvis.
Collinder (1909): tämligen allmän; måttligt–mängdvis.