gulvial
Lathyrus pratensis
Mer information om arten
Gulvial är en av våra allmännaste kulturmarksarter men är ändå lite känd till namnet och sammanblandas ofta med den betydligt ovanligare käringtanden Lotus corniculatus. Gulvial är vanlig i torra till friska lägdor; den tilltar i frekvens om dessa får ligga några år och lever kvar i obrukade fält. Den ingick åtminstone tidigare till stor del i höskörden och är allmän i slåtter- och betesängar, på vägrenar och i torra skogsbryn. Den tilltar om hävden upphör på ängsmark och tillhör igenväxningsarterna på torrare mark och lever kvar även i slyskog.
Stora bestånd av gulvial växer också i nygjorda mineraljordsslänter längs vägarna och på vändplaner, då mest på torr, näringsfattig jord. På rent singelgrus, bland sprängstensmassor eller grusgropar kan den ensam förekomma i stora mattor. Den är också vanlig kring kulturpåverkade sjöstränder och i strandbrinkar. Den växer ibland i albårder som vid Ljungan eller på tuvor på strandängar som vid Ovansjöån i Borgsjö. Den kan också följa stigar och körvägar, t.ex. på tallhed vid Svedje i Timrå, och är idag inte ovanlig på hyggen. Arten tycks sakna naturliga förekomster men ses sporadiskt i sydberg på vittringsgrus med andra ärtväxter som i Getberget i Torp. Sådana förekomster är sannolikt sekundära.

Första fynd

Först publicerad av Linné (1755). Äldsta belägg från Sättna 1878 (K.A. Andersson i S).

Bygdenamn och bruk

Bland allmogen i landskapet var gulvial förr en välkänd blomma. Den benämndes vele eller vedel enligt Linné (1755). Formen videl eller vödel är uppgiven från Borgsjö (Gulliksson 1955). Från Ljustorp Skälljum anges namnen ”gul musärtbock för gulvial och blå musärtbock för kråkvicker, emedan råttorna äta upp baljorna och fröna” (Nordström 1910). Lyttkens (1904–15) har inga liknande namn från övriga Sverige.

Utbredning

Allmän i hela landskapet.
Collinder (1909): allestädes; talrikt–mängdvis.