Dyveronika växer på stränder vid våra större vattendrag. Den är anpassad till växlande vattenstånd och lever amfibiskt på strandens nedersta del (nedre geolittoral), mest på moränstränder i gles vegetation eller på naken mark mellan block, ibland också på sediment som sand eller mo. Vid åar finns den mest i steniga partier och i kvisslor. Ibland uppträder den vid näringsfattigare sjöstränder eller mindre bäckar som bäcken från Gnistringstjärn i Hässjö, eller i liknande miljö vid havet, t.ex. Tynderö Granön och Njurunda Galtström. Den tycks tåla måttliga regleringar och har setts kolonisera efter sjösänkning.
Särskilt i sydöst uppträder dyveronikan i en helt annan miljö, i fuktig skogsmark, då gärna i svackor eller på störda ytor, t.ex. på stigar, noterat från bl.a. Alnö Rödön, Tuna och Haverö, och i blöta hjulspår i Njurunda. I Runsvik Tuna har den setts i källdrag med gullpudra Chrysosplenium alternifolium. Den är också funnen i fuktiga klippspringor vid Liden Backen (S.J. Enander 1880-talet).
På stränder är dyveronikan ofta småvuxen, krypande, och hela växten är starkt rödfärgad, medan skogsförekomsterna ofta är högvuxna och gröna.
I skog blommar den sällan och kan tas för en stjärnblomma Stellaria.