sibirisk björnloka
Heracleum sphondylium subsp. sibiricum
Mer information om arten
Sibirisk björnloka blir genom sin storvuxenhet påtaglig längs vägarna under högsommaren där den reser sig ur gruset helt nära vägbanan. Den trivs på torr, solöppen mark och är tydligt något kalkgynnad. Särskilt ser man den i kustbygden och i dalgångarna, rikligast längs det större vägnätet och i tätorterna. I tätorterna är den typisk i gatkanter, på industritomter, hamn- och förrådsområden, utfyllnader och andra restmarker; den är vanlig på bangårdar och kan även växa i singelgrus längs banvallen. På lantgårdar står den ibland i beteshagar, vid uppfarter och inte sällan också i anslutande lövdungar.
I skogsbygder kan man hitta något enstaka bestånd nära torpet, t.ex. vid rösen eller på störda fläckar i ängsmark, men arten klarar inte ett helt slutet växttäcke. Den blir mer frekvent i rikområden, som Borgsjö, där den kan dyka upp i gamla vallar (med tätare grässvål) och längs skogsbilvägar. Vid kusten, i Alnö och Tynderö, kan den växa mera naturligt, i alskog och då även i fuktstråk. Även om arten i kalkområden ibland ses i naturlig vegetation hör den ändå till de sedan gammalt kulturberoende arterna.

Första fynd

Först publicerad av Linné (1755) som H. sphondylium. Äldsta belägg från Sundsvall 1878 (K.A.Th. Seth i UPS).

Bygdenamn och bruk

”Kallas i Medelpad björnfloka” (Linné 1755). En annan benämning är hunnkummel i Borgsjö och Stöde, vilken dock delas med hundkäx, Anthriscus sylvestris. Nu behöver det inte vara så att allmogens taxonomi var bristfällig. Förklaringen kan vara att dessa två arter kan blandas samman med den eftertraktade och brukade kummin Carum carvi (kummel) och därför fick ”hundepitet”. I Jämtland har björnlokan f.ö. benämnts harkummin (Linné 1755).

Variation

Mångformig beträffande bladen, både bred- och smalflikiga former förekommer.

Utbredning

Allmän till tämligen allmän i kustbygden, Indalsälvens och Ljungans dalgångar upp till Östavall i Haverö; spridd i Sättna och Selånger och östra Stöde. Utanfördet rastrerade området noterad enligt nedan.
Collinder (1909): tämligen allmän; måttligt.

Lokaler

Njurunda Brämön i Norrhamn 1968 (RL i S); Pråmviken vid Björköfjärden 1980 (D. Stinessen).
Hässjö 1944 Åvike (K. Holm i UME); vid kyrkan 1982 (HL).
Attmar Norrlindsjö 1978 (HL).
Indal Gudmundtjärntorpet 1977 (HL).
Ljustorp Lagfors 1977 (HL); Laxsjön 1977 (HL, RL); Lidenvägen V om Slättmon 2005 (HL).
Liden Bybodarna SO om Stor-Vallsjön 1981 (HL); Bodackbodarna O om Stor-Vallsjön 1982 (RL, FB); Stensjö 1977 (HL, RL); Hällsjön vid utloppet 1980 (LE, HL, RL); Nordansjö 1977 (HL, RL).
Holm Sandsviken (Holmsjöns södra strand) 1977 (HL); Anundgård (2 lokaler) 1977, 1989 (HL); Prästbolet 1977 (HL); Gimåfors 1982 (HL m.fl.).
Stöde Vigge 1978 (HL, RL).
Torp Hångstaörnstorpet 1982 (RF); NO om Källmyra (SV om Jättensjö) 1981 (HL); inäga vid Päronkullen (V om Lillmörtsjön) 1982 (B. Lindström); Nybodarna NV om Grönsta 1982 (CFL, Ottosson); Leringsforsen 1981 (HL).
Borgsjö Trögtjärnåsen (SO om Julåsen) 1976 (HL); Gravbergets fäbodar N om Mellan-Vattensjön (Stolpe 1970); Ensillreåsen O om Jämtkrogen 1983 (HL), 1984 (HL, RL); Torringsbodarna och bäcken från Torringsbodarna 1975 (HL, RL); Getterån O om Torringen 1984 (RL).
Haverö Örasjöbodarna vid Örasjön (V om StorTjärusjön) 1982 (HL); Heden (Fredrikson 1902); Länstersjön 1976 (HL, RL).
karta