Blågull är troligen en av våra allra äldsta trädgårdsperenner, och den är ännu allmänt odlad, särskilt i skogsbygden, och kan ses även på fäbodar. Den är ofta kvarstående på ödegårdar och förvildas mycket lätt, oftast i gårdarnas randområden, t.ex. i skugga bakom ladugården, bland igenväxande högörter och lövsly, intill rösen eller i slänter. Inte sällan står den långt från odling, som i asplundar, strandsnår och dylikt. Det är idag i praktiken omöjligt att skilja mellan förvildningar och eventuella indigena förekomster. Möjligen är den ursprunglig i vårt landskap. För detta talar att redan Linné hade ett medelpadsnamn och dessutom har man hittat pollen av blågull från bronsåldern (Engelmark 1978a). I Stöde Gräfte och Brattås och Torp Gissjö har den setts uppträda i massbestånd i fuktig älgörtsäng och ger där ett mycket ”ursprungligt” intryck. Om växtens konkurrenskraft vittnar att den växer kvar bland högörter om den planteras bland dessa. Däremot är det svårt att se att blågull med regelbundenhet uppträder i en viss biotop – har en ekologisk nisch – hos oss. Utbredningen tyder på att arten är något kalkgynnad, och den är också vanlig i centrala Jämtland.