blågull
Polemonium caeruleum
Blågull är troligen en av våra allra äldsta trädgårdsperenner, och den är ännu allmänt odlad, särskilt i skogsbygden, och kan ses även på fäbodar. Den är ofta kvarstående på ödegårdar och förvildas mycket lätt, oftast i gårdarnas randområden, t.ex. i skugga bakom ladugården, bland igenväxande högörter och lövsly, intill rösen eller i slänter. Inte sällan står den långt från odling, som i asplundar, strandsnår och dylikt. Det är idag i praktiken omöjligt att skilja mellan förvildningar och eventuella indigena förekomster. Möjligen är den ursprunglig i vårt landskap. För detta talar att redan Linné hade ett medelpadsnamn och dessutom har man hittat pollen av blågull från bronsåldern (Engelmark 1978a). I Stöde Gräfte och Brattås och Torp Gissjö har den setts uppträda i massbestånd i fuktig älgörtsäng och ger där ett mycket ”ursprungligt” intryck. Om växtens konkurrenskraft vittnar att den växer kvar bland högörter om den planteras bland dessa. Däremot är det svårt att se att blågull med regelbundenhet uppträder i en viss biotop – har en ekologisk nisch – hos oss. Utbredningen tyder på att arten är något kalkgynnad, och den är också vanlig i centrala Jämtland.
Första fynd
Först publicerad av Linné (1755) baserat på uppgift från Alnö (J. Biberg). Äldsta belägg från Torp prästgården 1858 (E. Ährling i LD, S och UME; V. Wernmark i S och UME).
Bygdenamn och bruk
Linné (1755) uppger kosjuss som medelpadsnamn. Fries (1880) spekulerar i att kosjuss skulle kunna vara en sammandragning av kongsljus. Nyckelknippa finns noterat från Ljustorp (Nordström 1910 ms). Ett namn som man fortfarande ofta hör är Jakobs stege.
Variation
Blågull är nästan lika vanlig med vita blommor som med blå. Arten saluförs idag också i nya sorter.
Utbredning
Tämligen allmän i rikområden i Ljungandalen i Borgsjö och Torp och kring Klingerfjärden, spridd i övriga delar av landskapet. Även om arten sannolikt främst är förvildad avses här endast uppgifter utan samband med aktuell odling.
Collinder (1909): här och där; måttligt–talrikt.
Collinder (1909): här och där; måttligt–talrikt.