finnklint
Centaurea phrygia subsp. phrygia
Finnklint är funnen i skogsbyar och fäbodar i väster. Den är sannolikt hitkommen i hö eller utsäde med de finska nybyggarna under 1600–1700talen. Arten är vanlig i Savolax-området i sydöstra Finland, varifrån utvandringen i stor utsträckning skedde. De två sentida lokalerna är fäbodar, där finnklinten växer i gamla lägdor med högvuxen vegetation. På den ena lokalen är växten troligen utgången nu.
Första fynd
Först publicerad av Collinder (1909), som också är första svenska litteraturuppgift, baserat på belägg från Haverö Snöberg 1907 (Collinder i S). Detta är också äldsta belägg.
Utbredning
Två sentida lokaler.
Collinder (1909): sällsynt; sparsamt.
Collinder (1909): sällsynt; sparsamt.
Lokaler
Timrå Vivstavarv (Olsson 1888).
Borgsjö Ensillreåsen O om Jämtkrogen 1975 (RL), 1975 (G. Jonasson), ej återfunnen 1988 (HL, RL).
Haverö Sotbodarna vid Öster-Sotsjön (= Linnbäckåsen) i rätt stora bestånd 1982–1993 (HL, RL m.fl.), 1999 (MB), 2000 (GÅ), 2006 (SG), 2008 relativt stort bestånd (HL m.fl.); Snöbergs gård på en gammal hövall 1907 (Collinder i S).
Borgsjö Ensillreåsen O om Jämtkrogen 1975 (RL), 1975 (G. Jonasson), ej återfunnen 1988 (HL, RL).
Haverö Sotbodarna vid Öster-Sotsjön (= Linnbäckåsen) i rätt stora bestånd 1982–1993 (HL, RL m.fl.), 1999 (MB), 2000 (GÅ), 2006 (SG), 2008 relativt stort bestånd (HL m.fl.); Snöbergs gård på en gammal hövall 1907 (Collinder i S).
