stenbräken
Cystopteris fragilis
Mer information om arten
I mörka bergsskrevor eller i taket av överhängande klippor finner man ofta stenbräken som enda kärlväxt. Arten är skuggtåligare än de flesta, men särskilt i kustnära områden kan man även se den växa solexponerat i kanten av mosstuvor på hällar i bergsbranter och klippor. Den har sannolikt en förkärlek till mer basiska mineral men finns även i sura branter t.ex. längs Indalsälven.
Stenbräken förekommer också på stenskravel vid bäckar och i rasmarker. Den kan då växa i mosstäcke uppe på stenar i bäcken som vid Glappsjöbäcken i Torp. Den kan också vara rotad i jord, t.ex. vid eroderade strandbrinkar vid åar och på jordblottor i ravinkanter. Ibland ser man den på rotvältor i fuktig skog. Vid kusten är den inte heller främmande för kulturmarkens stenmurar och odlingsrösen. I väster och norr blir arten däremot mer inskränkt till lägen med hög luftfuktighet, främst i berg och vid vattendrag.

Första fynd

Först publicerad av Dusén (1881a) från Haverö Hällberget. Äldsta belägg från Torp 1860 (C.O. Reuterman i GB).

Variation

I landskapet är arten huvudsakligen representerad av vanlig stenbräken var. fragilis, men fjällstenbräken var. dickieana, som har släta sporer, är funnen i klippspringor på två berg i väster nära Jämtlandsgränsen: Torp Lillskallen 1983 (HL i S det. GÅ conf. ThK); Haverö Svartberget 1985 (HL i S det. GÅ conf. ThK). Exemplaren var rätt storvuxna men i övrigt tycks denna varietet uppträda på samma sätt som vanlig stenbräken. Ett trettiotal andra insamlingar från hela landskapet hade istället sporkaraktärer som var. fragilis, vanlig stenbräken.

Utbredning

Allmän till tämligen allmän i kustområdet och dalgångarna, i skogsområdena tämligen allmän till spridd. Arten har utbredningsluckor och noteringar saknas bl.a. från nordöstra Liden.
Collinder (1909): tämligen allmän; måttligt–talrikt.