Smällglim är spridd i landskapet men har idag sina svagaste förekomster vid kusten och de nedre dalgångarna. Däremot kan den märkligt nog dyka upp vid de mest avlägsna ödebosättningar som Gussjöhöjden i Liden och Mjösjön i Borgsjö. Arten anses ha kommit in tidigt (1700-talet) med höfrö; den betecknades redan av Collinder (1909) som ”allmän”. Sannolikt fortsatte spridningen med frövaror och hötransporter under början av 1900-talet och då särskilt i skogsbygderna.
Smällglim har ännu sin vanligaste växtplats i grusiga vallar och kan ibland i nyvallar uppträda i mängd, särskilt i Torp och Borgsjö. Den brukar fordra gles vegetation på rörda eller nakna ytor men kan sitta kvar på magra lägdor i skogsbygden under decennier trots ohävd. Den ses också kring hus och lador, på brända fläckar, husgrunder, bland multnande hö eller liknade störningsytor. Ibland kan man se den i nyschaktade vägkanter och på utfyllnadsjordar, men sällan som nyspridd i vägdiken som vid Baldersvägen i Sundsvall (1970-talet). Arten föredrar lättare och mindre gödslade jordar och missgynnas därför i de rikare lerområdena. Utbredningen har märkliga luckor vid kusten och den är exempelvis i nutid inte sedd på Tynderölandet. Troligen är smällglim på stark retur, särskilt i öster.