hundkäx
Anthriscus sylvestris
Mer information om arten
Hundkäx står idag längs vägarna som vita drivor i sista halvan av juni. Den gynnas av oslagna vägkanter och övergivna odlingar. Särskilt ymnig kan den vara på en gammellägda på frisk, mullrik jord i kustbygd och dalgångar. Den gynnas av gödning både från mark och luft, men missgynnas av slåtter och bete och den saknas på hävdade vallar och ängar. Däremot koloniserar den snart övergiven odlingsmark och är vanlig i kanter kring åkrar, i diken och längs vägar.
Hundkäx ses ofta tillsammans med midsommarblomster Geranium sylvaticum – särskilt i de högre områdena – men står oftare i undanskymda lägen än denna. Den tunnar ut i magra trakter, och på små övergivna skogstorp återfinns den mest bara på ”feta” fläckar som där gödsel legat. Arten är skuggtålig och blir ofta kvar i lövsuccessionen vid igenväxning men blommar då inte. Den förekommer också mer eller mindre regelbundet i lövskog längs bäckar och – åtminstone kulturnära – albårder, strandsnår och bäckraviner. Det är mycket tveksamt om den är ursprunglig i dessa naturliga biotoper. Någon gång hittas den i kulturpåverkad barrskog som i en kraftledningsgata i Holm. Den är vanlig i tätorter på näringsrik jord kring industrimark, parkeringsytor och andra ovårdade restytor.

Första fynd

Först publicerad av Linné (1755). Äldsta belägg från Sundsvall 1882 (J.H. Lidholm i S).

Bygdenamn och bruk

Linné anger namnet hundfloka. I sin medelpadska form – hundfloke – har detta namn noterats på flera ställen i landskapet även i sen tid. Hundkummeln uppges från Bye i Hässjö av Nordström (1910). Benämningen har använts även i Ångermanland och Hälsingland.

Utbredning

Allmän i hela landskapet men mindre frekvent i högre och magra skogsbygder.
Collinder (1909): allestädes; mängdvis.