Åkervädd anses har inkommit med frövaror under de senaste tvåhundra åren och är på så sätt spridd över landskapet. Den uppgavs från landskapet redan 1811. Redan Collinder (1909) anger ett tjugotal lokaler i flertalet socknar. Under 1900talet har den expanderat och har etablerat sig med lokal spridning i lämpliga trakter. Idag bidrar även trafiken sannolikt till dess spridning. Dess utbredning är ovanlig, med ett flertal förekomster i mer isolerade bosättningar, ofta i skogsbygder. I Liden Järkvissle förekom den t.ex. på 1940-talet bara på ett ”änge” vid älvens östra strand (RL), men efter kraftverksutbyggnaden kan den nu ses längs vägar i hela byn. En viss spridning sker fortfarande; den har t.ex. i Sundsvall expanderat från backen ovan Västhagen till gator och vägar i Granloholm och vid sjukhuset. Märkliga är också kvarlevande förekomster vid nedlagda fäbodar i Borgsjö vid vilka man tidigare haft vallodling. Åkervädd har t.ex. levt kvar på Ensillreåsen öster om Jämtkrogen sedan Collinders dagar, trots att fäboden knappast brukats sedan dess.
Arten har en tydlig förkärlek för lätta, sandiga jordar, medan den mer eller mindre saknas på lerhaltiga och mullrika jordar i älvdalarna och vid kusten. Den är svagt kalkgynnad. Den växer främst på mullfattig mineraljord i gles vegetation på torra vägslänter och åkerkanter, i grustäkter, på jordutfyllnader, körplaner och avlägg. Den ses också någon gång i torra, glesvuxna lägdkanter. På torra backar kan den finnas i mer sluten vegetation, gärna med bergrör Calamagrostis epigejos, och den kan växa i brinkar, både helt solöppet och under gles tallskog. Arten kan i vissa trakter följa nya skogsbilvägar.