Lingon är det dominerande riset i torra moräntallskogar och ofta också på tallhedar liksom på något näringsrikare moar i dalgångarna och i öppna hällmarkstallskogar. Arten tycks vara konkurrenssvagare men tåligare än blåbär V. myrtillus, och intar ofta ytor där blåbär har svårt att växa. I friskare skogstyper, där blåbär dominerar, är lingon hänvisad till tuvor, gamla stubbar, mossklädda lågor, lavklädda stenar och hällar. Arten dominerar också inne under granar där snötäckningen är dålig. Det är märkligt att lingon som har vintergröna blad klarar detta bättre än det bladfällande blåbäret. Lingon är tramptåligare än blåbär och följer stigkanter. Efter avverkningar gynnas lingon ofta, ibland på ytor där blåbärsriset dött bort och torra hyggen är kända bärmarker.
Men lingon kan också växa fuktigt och går längre ned på stränder än blåbär. På myrar finns det på tuvor och i kanter med ängskovall Melampyrum pratense och blodrot Potentilla erecta. I äldre tid var lingon regelbundet i utmagrad hackslåttmark runt gårdarna (podsolerad jord). Idag finns det kvar på äldre ogödslade gårdstun, gärna vid källarbackar, i björkhagar, på torra kanter och i skogsbryn. Nykolonisation kan man ibland se i torra vägkanter och magra mineraljordsslänter, som längs banvallen i Stöde.