Vitklöver är en slittålig och kvävegynnad art och därigenom en vinnare i vår tid. Den blir särskilt ymnig i hårdbetade hagar och på gödslade, trampade gräsplaner. Vitklöver odlas i viss utsträckning som vallväxt och finns också kvar i äldre lägdor, särskilt i torra lågvuxna kanter. I lägdorna ses den ofta blomma en andra gång efter slåttern. Arten är också mycket typisk på betad mark, särskilt i nedbetade fårhagar och i de idag så vanliga trav- och ridhästhagarna. Den fanns ofta, men var inte framträdande, i den gamla slåtterängens grässvål; en riklig förekomst i hävdade ängar tyder på störning eller gödsling. Vitklöver ingår också i gräsfröblandningar till slittåliga gräsmattor vid bostadsområden, skol- och fotbollsplaner o.dyl. I planteringar och rabatter är vitklöver ett påtagligt och besvärande ogräs på grund av sina snärjande revor.
Vitklöver etablerar sig också ofta på mineraljord längs torra vägkanter i odlingsområden såväl som längs skogsbilvägar. Den finns både på små körvägar och i kanten av de stora asfalterade stråken. På näringsfattiga vägslänter med sten eller grus kan den ses breda ut sig i rundade mattor. Dessutom finns den på banvallar, industrimark och utfyllnadsjordar och i grusgropar. Sina mest naturliga förekomster har vitklövern på sandstränder vid havet. Den kan ibland även ses på sand vid sjöar, åtminstone vid mänsklig påverkan, som på badplatser.