gran
Picea abies
Granen är det vanligaste skogsträdet hos oss och Medelpad anses t.o.m. vara det mest grandominerade av våra landskap. Åtminstone i de södra, mellersta och östra delarna utgör granskog – ofta av lite rikare typ – det vanligaste växtsamhället. Bara i de västligaste och nordligaste trakterna kan tallen tävla om dominansen.
Granen trivs bäst på finkorniga och något näringsrikare jordar med stabila markförhållanden. Den har det svårare på grovblockiga, sandiga marker liksom på berghällar och näringsfattiga torvmossar. I sumpiga lägen blir den senväxt och ute på myrarna mycket småvuxen. Även i uppväxt granskog finns småvuxna undertryckta granar, som trots att de bara är meterhöga kan vara jämngamla med sina 20 m höga grannar. På näringsrik brunjord blir granen stor och grov men ofta kortlivad, då den lätt angrips av rotröta. Den klarar sig också dåligt på instabil mark, t.ex. i raviner. Översvämningar, t.ex. orsakade av bäverdämmen, dödar också lätt granen. I uppvuxen skog ses granen fröföryngra sig bara i markstörningar, som på murkna lågor och stubbar. På hyggen och i vägkanter finns däremot ungplantor i mängd. I utsatta lägen vid havet har granen möjlighet att föröka sig med rotslående grenar och den bildar där vegetativa kloner.
Granen har stor förmåga att komma in och växa i skugga under andra träd för att i det långa loppet växa till och ta herraväldet. Det gäller både i lövskog av olika typ och i tallskog som kommit upp efter brand eller på hyggen. Granen stoppas däremot mer än tallen av skogsbränder. Den grandominans vi har idag beror till stor del på mänsklig påverkan. Genom skogsbrändernas starka minskning och genom det selektiva uttaget av tall tidigare (1700-1800-talen) har granen gynnats på tallens bekostnad. Möjligen kommer dagens skogsbruk, där gamla granskogsmarker planteras med tall (och contortatall), att förändra bilden.
Granen blir i landskapet som mest ca 300 år gammal och kan bli uppåt 30 meter hög. Några av landskapets grövsta och högsta granar kan beses i reservatet på Seleboåsen i Sättna. Där finns också landskapets troligen största gran; den är 32 m hög och mäter 3,5 m i omkrets (K. Vesterlind). Motsatsen, d.v.s. täta bestånd med smala stavagranar, finns i det nybildade Åsens naturreservat i Liden.
Granen trivs bäst på finkorniga och något näringsrikare jordar med stabila markförhållanden. Den har det svårare på grovblockiga, sandiga marker liksom på berghällar och näringsfattiga torvmossar. I sumpiga lägen blir den senväxt och ute på myrarna mycket småvuxen. Även i uppväxt granskog finns småvuxna undertryckta granar, som trots att de bara är meterhöga kan vara jämngamla med sina 20 m höga grannar. På näringsrik brunjord blir granen stor och grov men ofta kortlivad, då den lätt angrips av rotröta. Den klarar sig också dåligt på instabil mark, t.ex. i raviner. Översvämningar, t.ex. orsakade av bäverdämmen, dödar också lätt granen. I uppvuxen skog ses granen fröföryngra sig bara i markstörningar, som på murkna lågor och stubbar. På hyggen och i vägkanter finns däremot ungplantor i mängd. I utsatta lägen vid havet har granen möjlighet att föröka sig med rotslående grenar och den bildar där vegetativa kloner.
Granen har stor förmåga att komma in och växa i skugga under andra träd för att i det långa loppet växa till och ta herraväldet. Det gäller både i lövskog av olika typ och i tallskog som kommit upp efter brand eller på hyggen. Granen stoppas däremot mer än tallen av skogsbränder. Den grandominans vi har idag beror till stor del på mänsklig påverkan. Genom skogsbrändernas starka minskning och genom det selektiva uttaget av tall tidigare (1700-1800-talen) har granen gynnats på tallens bekostnad. Möjligen kommer dagens skogsbruk, där gamla granskogsmarker planteras med tall (och contortatall), att förändra bilden.
Granen blir i landskapet som mest ca 300 år gammal och kan bli uppåt 30 meter hög. Några av landskapets grövsta och högsta granar kan beses i reservatet på Seleboåsen i Sättna. Där finns också landskapets troligen största gran; den är 32 m hög och mäter 3,5 m i omkrets (K. Vesterlind). Motsatsen, d.v.s. täta bestånd med smala stavagranar, finns i det nybildade Åsens naturreservat i Liden.
Första fynd
Först publicerad av Nordal (1716). Äldsta belägg från Njurunda Myrbodarna 1902 (P. Collinder i S).
Bygdenamn och bruk
Gran – Medelpads landskapsblomma – har haft många benämningar beroende på växtsätt och användning (se t.ex. Hellbom 1962). Hastigt växande granar, med porös ved på näringsrik mark, har kallats frogran. Vid fäbodar sågs ofta sådana enstaka storgranar – bovallsgran. På trögväxt mark, där tjälen går sent ur jorden (nordvända lägen), bildas ibland täta bestånd av mycket slanka granar, s.k. stavagran. Sådana granar söktes t.ex. för tillverkning av fiskespön. Naragran är små, undertryckta granar (i äldre skog) som haft stor användning till band för hopsättning av hagar – gärdsgårdar. Även till hagarnas slanor och störar – jaschla – användes mindre granar. Törgran var döda, kvarstående torrgranar. Tjyrgran var gran med hård, kådig ved på ena sidan.
Granens användning till sågtimmer och massa fick sitt uppsving under mitten av 1800-talet. Tidigare användes den för framställning av träkol, främst till järnbruken men också för hemsmedjan. Gran har också använts till ved, även om granveden var underlägsen både björkved och tjärved (av tall). Dessutom knastrar och sprätter granved när den brinner vilket kan medföra brandfara.
Granvirke har i äldre tid använts till kärror, skrindor, laggkärl, tunnor, medar och båtar, till byggnadsmaterial, t.ex. paneler i hus, takstolar, golv och ibland vid timring, och vid möbeltillverkning, t.ex. i lock och sitsar. Det finns även en uppgift om att färskt granvirke använts till takspån. Torrt granvirke är lätt och därför lämpligt för tillverkning av skaft till olika redskap, t.ex. höräfsor, och till hässjevirke, hässäroer å hässästolper – av två typer, gubbe och käring, stargolv m.m. Granvirke knäcks inte lika lätt som t.ex. furu och har därför varit lämpligt i stegar. Långa, raka granar utsågs till flaggstänger.
Under de senaste 150 åren har åtskilliga granar tagits in i hemmen i jultider. Det har då varit noga med grenarnas symmetri på julgranen. Man har t.o.m. borrat in någon extra gren för att fylla en lucka. Också grenarnas styrka var viktig förr, då levande ljus användes och hölls lodräta med tyngder. Granris har regelbundet brutits och lagts som dörrmatta framför förstubron. Källor, t.ex. vid fäbodar, kläddes med granris i botten och på sidorna.
Grankottar – liksom tallkottar – användes som leksaksdjur när man lekte bondgård ute. Som tugggummi användes kåda från gran. Hårda och blanka kulor söktes och det var en konst att hitta dem. De kunde tuggas länge och antog en rosa färgton. Detta kallades tuggkåda till skillnad mot mjuk kåda som kallades gôrka och var oduglig att tugga. Den kunde däremot brukas som tätningsmedel i matkärl. På våren kunde unga granskott ätas av barn som ”godis” – extra goda var skott som angripits av en rostsvamp, s.k. grankomler, en gall som bildas på skottspetsarna. En gren med tillhörande stamdel av en unggran kunde man barka och använda som barometer (funktion som hygrometer).
Granen har, särskilt förr, planterats som täta granhäckar, särskilt vid större gårdar och på kyrkogårdar. De gav skydd både mot vind och insyn.
Granens användning till sågtimmer och massa fick sitt uppsving under mitten av 1800-talet. Tidigare användes den för framställning av träkol, främst till järnbruken men också för hemsmedjan. Gran har också använts till ved, även om granveden var underlägsen både björkved och tjärved (av tall). Dessutom knastrar och sprätter granved när den brinner vilket kan medföra brandfara.
Granvirke har i äldre tid använts till kärror, skrindor, laggkärl, tunnor, medar och båtar, till byggnadsmaterial, t.ex. paneler i hus, takstolar, golv och ibland vid timring, och vid möbeltillverkning, t.ex. i lock och sitsar. Det finns även en uppgift om att färskt granvirke använts till takspån. Torrt granvirke är lätt och därför lämpligt för tillverkning av skaft till olika redskap, t.ex. höräfsor, och till hässjevirke, hässäroer å hässästolper – av två typer, gubbe och käring, stargolv m.m. Granvirke knäcks inte lika lätt som t.ex. furu och har därför varit lämpligt i stegar. Långa, raka granar utsågs till flaggstänger.
Under de senaste 150 åren har åtskilliga granar tagits in i hemmen i jultider. Det har då varit noga med grenarnas symmetri på julgranen. Man har t.o.m. borrat in någon extra gren för att fylla en lucka. Också grenarnas styrka var viktig förr, då levande ljus användes och hölls lodräta med tyngder. Granris har regelbundet brutits och lagts som dörrmatta framför förstubron. Källor, t.ex. vid fäbodar, kläddes med granris i botten och på sidorna.
Grankottar – liksom tallkottar – användes som leksaksdjur när man lekte bondgård ute. Som tugggummi användes kåda från gran. Hårda och blanka kulor söktes och det var en konst att hitta dem. De kunde tuggas länge och antog en rosa färgton. Detta kallades tuggkåda till skillnad mot mjuk kåda som kallades gôrka och var oduglig att tugga. Den kunde däremot brukas som tätningsmedel i matkärl. På våren kunde unga granskott ätas av barn som ”godis” – extra goda var skott som angripits av en rostsvamp, s.k. grankomler, en gall som bildas på skottspetsarna. En gren med tillhörande stamdel av en unggran kunde man barka och använda som barometer (funktion som hygrometer).
Granen har, särskilt förr, planterats som täta granhäckar, särskilt vid större gårdar och på kyrkogårdar. De gav skydd både mot vind och insyn.
Variation
Granen varierar mycket i förgreningssätt och utseende. Ett antal olika former av gran har sedan gammalt noterats. Mest känd är ormgran f. virgata, där huvudgrenarna är nästan ogrenade, långa och hängande. Någon gång har den grenar helt utan sidoskott, ibland med få och korta sådana. Av denna har enstaka exemplar hittas då och då på skilda håll i landskapet: Njurunda Torrsjö vid Norrbjörken 1976 (HL); Alnö S om Stor-Havston 1980 (RL); Hässjö vid landsvägen nära Näset (Collinder 1909); Fjäl 1970 (RL); Tuna Lyngstern 1976 (RL); V om Sommartjärn (Blomqvist 1950); Långsjön 1957 (RL); Holm (C.G. Berggren enligt Collinder 1909); Stöde Fanbyn utgången (Collinder 1909); Svedjan 1907 (C.A. Nordlander i UPS); Torp Fränsta vid Gammelbodarna (H. Lundberg enligt Collinder 1909); Borgsjö vid vägen till Södra Sillre i närheten av Erikslund 1904 (J.G. Gunnarsson i S), (Collinder 1909); Lombäcken 1976–1994 (HL, RL m.fl.).
En vanligare men mindre frappant form är slokgran f. viminalis, som har hängande sidogrenar med få sidoskott. Några noteringar om slokgran: Timrå Märlo (Blomqvist ms); Selånger (Seth 1877); Torp vid Gammelbodarna (vid Getterån) (H.W. Arnell enligt Collinder 1909); Borgsjö Rankleven (D.M. Eurén i GB, LD, S och UPS), 1972 (RL).
I höjdlägen mot norr och väster kan man se den smalkroniga typ, som är vanlig mot fjällen. Dessa tenderar att gå mot den östliga altaigranen, subsp. obovata. Kottar som visar inslag av altaigran har inte särskilt eftersökts men en kotte från Tynderö Myckeläng i en kohage 2007 (ES) visade tydlig dragning åt subsp. obovata. Huvuddelen av landskapets granar tillhör dock vanlig gran, subsp. abies.
En vanligare men mindre frappant form är slokgran f. viminalis, som har hängande sidogrenar med få sidoskott. Några noteringar om slokgran: Timrå Märlo (Blomqvist ms); Selånger (Seth 1877); Torp vid Gammelbodarna (vid Getterån) (H.W. Arnell enligt Collinder 1909); Borgsjö Rankleven (D.M. Eurén i GB, LD, S och UPS), 1972 (RL).
I höjdlägen mot norr och väster kan man se den smalkroniga typ, som är vanlig mot fjällen. Dessa tenderar att gå mot den östliga altaigranen, subsp. obovata. Kottar som visar inslag av altaigran har inte särskilt eftersökts men en kotte från Tynderö Myckeläng i en kohage 2007 (ES) visade tydlig dragning åt subsp. obovata. Huvuddelen av landskapets granar tillhör dock vanlig gran, subsp. abies.
Utbredning
Allmän i hela landskapet.
Collinder (1909): allestädes.
Collinder (1909): allestädes.