häckvicker
Vicia sepium
Häckvicker möter vi framförallt på gamla lägdor och i örtrika dikes- och vägkanter. Den föredrar frisk till något fuktig, gärna lite skuggig mark och är vanligast i något rikare trakter. I tätorterna och vid gårdar växer den gärna intill häckar, staket eller dylikt. Den är känslig för gräsklipparen men kan ses på gårdsbackar och i bryn. I uppkommen kulturlövskog är den också vanlig, helst då i sydlägen.
Dessutom uppträder häckvicker mer eller mindre regelbundet i de örtrikaste skogarna i kustområdet och i dalgångarna. Särskilt hittar man den under sydbergen t.ex. i lundmiljö under branterna i Getberget i Torp eller Hattberget i Liden eller i kalkrik fuktig granskog, t.ex. på Gräsmyra i Borgsjö. I sydöstra delen av landskapet även i frisk lövblandad granskog. Den är även funnen på hyggen, som vid Granboda i Borgsjö. Arten tycks ha en naturlig förekomst i dessa skogsmiljöer.
Dessutom uppträder häckvicker mer eller mindre regelbundet i de örtrikaste skogarna i kustområdet och i dalgångarna. Särskilt hittar man den under sydbergen t.ex. i lundmiljö under branterna i Getberget i Torp eller Hattberget i Liden eller i kalkrik fuktig granskog, t.ex. på Gräsmyra i Borgsjö. I sydöstra delen av landskapet även i frisk lövblandad granskog. Den är även funnen på hyggen, som vid Granboda i Borgsjö. Arten tycks ha en naturlig förekomst i dessa skogsmiljöer.
Första fynd
Först publicerad av Neuman (1889) som Vicia sepium ? montana. Äldsta belägg från Selånger Huljen 1888 (L.M. Neuman i LD).
Variation
Häckvicker förekommer i Medelpad framförallt i sin nordliga ras, subsp. montana, nordhäckvicker, med smala, ej överlappande småblad. Dessutom är den sydligare rasen, subsp. sepium, sydhäckvicker, med bredare och rundare småblad, funnen främst i de centrala jordbruksbygderna. Dessa former har först på senare år uppmärksammats; på insamlat material (HL) är inte gränserna mellan underarterna skarpa.