Mjölke känner vi från dess massblomningar på hyggen. Den kan färga hela landskap med en skarp rödviolett färg som kontrasterar mot barrskogens normalt milda färgskala. Arten blommar sent under högsommaren, och ännu senare fylls luften av dess vindspridda frön. På hyggena etablerar den sig snabbt och dominerar där en kort tid under de första årens näringsanrikning. Den försvinner sedan med ökad slutenhet och urlakning. Särskilt förr var den karaktäristisk för skogsbrandfält (liksom hallon).
I äldre, sluten skog är mjölken fåtalig, ofta steril och ofta inskränkt till speciella miljöer som på rot vältor, i rasmarker under sydberg, på hyllor i branter eller blockfält vid bäckar. Sällan står den på ordinär mark, t.ex. i blockig tallskog på moränåsar. Ibland växer den i albårder, på steniga stränder, klapperstensfält eller i klippspringor (störda). Den förekommer också i kantzonen och i trädbevuxna tuviga delar av rikkärr, särskilt i Borgsjö-området men även på andra håll som Selånger Kallkällmyra.
Mjölke är dessutom idag ymnig längs vägkanter, både vid nybrutna skogsbilvägar och på kväverika slänter längs de stora vägarna. Kring gårdar kan den dominera på igenväxande restpartier av odlingsmark. Den brukar också finnas på stenrösen, skräphögar, brandfläckar och i grustäkter. I tätorterna växer den på banvallar (”rallarros”!), industrimark, grävda ytor m.m., och den kan komma in som ogräs i rabatter och odlingar. Arten har ökat sedan mitten av 1900-talet genom kalhuggningsbruk och kväveanrikning.