Kanelrosen är – förutom i kustområdet – den enda vildrosen i landskapet. Den har en naturlig hemvist vid större bäckar, åar och vid älvarnas stränder. I högre skogsområden är den ofta inskränkt till vattendragens forspartier, där den utgör del av lundfloran. Vid älvarna är den också typisk på halvöppna brinkar av sediment. I kulturområden står kanelros gärna på anslutande åkerslänter och i bäckmynningar, som längs mellersta partiet av Ljungan, eller i ravinkanter, som vid Indalsälven. Kanelros växer helst ljusöppet men tål i lundmiljöer att växa rätt skuggigt. Den är något kalkgynnad och blir vanlig i väster, medan den endast är spridd i surare skogsområden i norr, t.ex. i Sättna och norra Hässjö. På ängsmark växer kanelros ofta i rätt torra kanter och renar och längs småvägar. Den står ofta intill block och rösen. Arten gynnas av slåtterns upphörande och kan bli en besvärlig igenväxare genom sina otaliga rotskott, t.ex. på torr, kalkrik mark på norra Alnön, där den också går upp på hällmarker. Någon gång ser man den intagen till odling, eller sparad.