Sandvitans förekomst i landskapet idag är mycket knuten till äldre industribebyggelse och stadsmiljöer. Den växer torrt, helst på sandig eller grusig mark, och bildar ofta större sammanhängande bestånd. Man ser den i slänter, kanter och intill husväggar. I Sundsvall växer den längs vissa gator med koncentrationer i Västermalm och i Ludvigsbergsområdet, där den lokalt är ymnig. Den finns även vid en del större gårdar, t.ex. Torp Johannisberg nära Ljungan. Någon gång går den ut i naturlig vegetation som på hällar vid Timrå Skönviksberget. Där sandvitan etablerat sig växer den länge kvar trots sin kortlivade, vanligen tvååriga livscykel. Däremot ses den sällan sprida sig till nya lokaler idag. Den dök dock upp på en uppmuddrad kajutfyllnad inom Sundsvalls hamnområde (1970-talet) och är även sedd i nya vägkanter i Selånger Silje.
Sandvitan inkom tidigt med barlast, men tycks framförallt ha spridits med vall- och gräsfrö. Redan i början av 1900-talet fanns den i åkrar i landskapet (se nedan). Numera ses den aldrig i vallar men i Stöde Kälsta har den klarat sig kvar på en sandig, glesbevuxen åkerren på Ljunganåsen. Tidigare var den också spridd med järnvägen och finns så kvar längs rälsen i Sundsvall.