dystarr
Carex limosa
Dystarr är karaktäristisk för myrarnas blötaste partier. Inte sällan står den som ensam kärlväxt ute på vattenfyllda svarta torvytor. Den uppträder oberoende av näringstillgång och finns i de fattigaste – endast regnvattenförsörjda – höljorna i högmossarna vid kusten, men också i rikkärrens blöta svackor. På myrarna växer den glest ute på vidderna i lösbottnar eller mjukmattor, mer sällan i fastmattor, men då vattenrikt. Mest frekvent är den i stora blötmyrar, där den växer i terrasserade flarkar eller i mosaikkärr, ofta tillsammans med vitstarr C. livida. Dystarr har en vidare ekologi och tycks tåla uttorkning bättre än vitstarr. Den bildar regelbundet en karaktäristisk bård mot vattnet på gungflykanter runt myr- och skogstjärnar. Även i skogen kan den stå på gungflypartier intill bäckar och små myrgölar eller i växelblöta strandkärr. Sällsynt kan den ses i kanten av tidvis vattenfyllda höljor i skogsmark. Ibland koloniserar dystarr vattenfyllda torvdiken och körspår över kärrmark men saknas annars på kulturpåverkad mark.
Första fynd
Först publicerad av Neuman (1888) från Alnö. Äldsta belägg från Indal 1881 (P. Adler i UME).
Utbredning
Allmän i hela landskapet.
Collinder (1909): allestädes; mängdvis–massvis.
Collinder (1909): allestädes; mängdvis–massvis.