sumpfräne
Rorippa palustris
Sumpfräne är en snabb men konkurrenssvag kolonisatör på öppen, helst fuktig mark. Idag är sumpfräne vanlig och växer mer eller mindre naturligt längs älv- och åstränder, gärna på fasta, vegetationsfattiga moränstränder, men också på fuktiga sandstränder i deltan och på nyskapade bankar. Vid sjöar ser man den mest i starkt näringsrika, påverkade miljöer. Arten har gynnats av dämningar och regleringar och kan också förekomma vid skogssjöar. Dessutom finns den i sötvattenpåverkade havsstrandsvikar.
Sumpfräne är idag också mycket vanlig på kulturmark. Där uppträder den i vattenförande diken, vid bäckar och fiskodlingsdammar, på fuktig utfyllnadsjord och i pölar i grusgropar. I tätorterna växer den även torrt, som ogräs i planteringar i nya bostadsområden, på parkeringsplatser, utfyllnader och t.ex. nyanlagda gräsmattor, som vid sjukhuset i Sundsvall 1986 i stor mängd. Man ser den även på trampad, lerig och fuktig betesmark, mer sällan i åkerkanter (Torp).
Arten har sannolikt spritt sig mycket i sen tid då Collinder (1909) har förvånansvärt få uppgifter. Den tycks förr inte heller ha uppträtt som regelbunden strandväxt.
Sumpfräne är idag också mycket vanlig på kulturmark. Där uppträder den i vattenförande diken, vid bäckar och fiskodlingsdammar, på fuktig utfyllnadsjord och i pölar i grusgropar. I tätorterna växer den även torrt, som ogräs i planteringar i nya bostadsområden, på parkeringsplatser, utfyllnader och t.ex. nyanlagda gräsmattor, som vid sjukhuset i Sundsvall 1986 i stor mängd. Man ser den även på trampad, lerig och fuktig betesmark, mer sällan i åkerkanter (Torp).
Arten har sannolikt spritt sig mycket i sen tid då Collinder (1909) har förvånansvärt få uppgifter. Den tycks förr inte heller ha uppträtt som regelbunden strandväxt.
Första fynd
Först publicerad av Fredrikson (1902) som Nasturtium palustre från Haverö. Äldsta belägg från Sundsvall 1868 (C. Indebetou i S).
Variation
I landskapet förekommer både former med kort fröskida (mindre än tre gånger så lång som bred), dels en sydlig typ med längre fröskida (se Jonsell 1968). Dessa former har under inventeringen till stor del hållits isär. Den kortskidiga typen, som anses nordlig, är vanligare hos oss men någon klar geografisk eller ekologisk skillnad mellan typerna kan inte skönjas här. Jonsell (1968) ger heller inte formerna någon taxonomisk valör.
Utbredning
Allmän till tämligen allmän i kustområdet och i dalgångarna; i skogslandet spridd med luckor i högre skogsområden.
Collinder (1909): här och där; måttligt (”flerstädes” i Njurunda, Liden och Stöde men i övrigt endast ett tiotal spridda lokaler).
Collinder (1909): här och där; måttligt (”flerstädes” i Njurunda, Liden och Stöde men i övrigt endast ett tiotal spridda lokaler).
