Kusblomma finns noterat som folknamn från de flesta socknar i landskapet.
Det artrika maskrossläktet är väl företrätt i vårt landskap. I det följande redovisar vi 137 arter fördelade på elva sektioner. Sektionerna är relativt väl karaktäriserade ekologiskt, växtgeografiskt och morfologiskt; även för en icke-specialist är det fullt möjligt att efter en del träning skilja sektionerna åt. Av arterna hör drygt 60 till ogräsmaskrosorna, sektionen Ruderalia, som är den stora artgrupp som vi umgås med – vänskapligt eller ej – runt våra boningar. De övriga arterna, som inleder denna framställning, är till naturen mer indigena och i mindre grad kulturspridda.
I vårt landskap finns säkert minst ett femtiotal ännu oupptäckta arter, av vilka flera är obeskrivna och kanske helt nya för vetenskapen.
Ovärderlig hjälp med detta besvärliga men mycket intressanta kapitel i vår flora har vi fått av Hans Rydberg och Carl-Fredrik Lundevall, vårt lands f.n. främsta specialister på släktet. Rydberg har på senare år gjort stora insatser och bland annat givit ut en förteckning över alla svenska maskrosor inklusive nya svenska namn (Rydberg 2008). Lundevall har för vår räkning gått igenom hela Riksmuseums Taraxacum-material och rett ut problem med felbestämningar, ombestämningar och namnändringar. Han har också visat på relevant speciallitteratur som behandlar släktet i Medelpad. Dessutom har han tillsammans med oss gjort maskrosexkursioner i landskapet 1985 och 1990; vid det senare tillfället deltog även de finska maskrosexperterna E. Reinikka och C.E. Sonck. Och ändå kan vi säkert påstå, att detta är ett av de floristiska områden, där det fortfarande återstår mest att göra.
Många av arterna i naturliga miljöer som vid stränder och rika sumpskogar är idag på stark tillbakagång och flera arter som finns där är rödlistade. I Medelpad gäller det jämtlandsmaskros, atlantmaskros, fläckmaskros (NT) och kvällsmaskros (VU).