ögonpyrola
Moneses uniflora
Mer information om arten
Ögonpyrolans väldoftande – men bortvända – blommor är en säker indikator på rikare skogsmark. Den typiska miljön i hela landskapet är äldre, gärna tät och skuggig granskog med rörligt vatten i marken. Där återfinns den i fuktstråkens torrare kantzon, ofta i örtrik miljö. Den växer också på fast mark intill källor och källbäckar i bergssluttningar.
Arten tilltar i kalkområden och förekommer då på både torrare och blötare mark. I Borgsjö kan den t.o.m. påträffas i tallskog på morän men även finnas i rikkärrens kanter, t.ex. Borgsjö Kontmyran, eller i kalkrika små sluttningskärr. Vid kusten och i de nedre dalgångarna växer den ibland även i ganska torr brunjordsskog och i lövlundar under sydberg. I rika sumpskogar, gärna alkärr, hittar man den främst i randzoner, så är den funnen även i en så kalkfattig trakt som vid Andersjön i Ljustorp. Vid havet kan man också se den i örtrika albårder, som på Granön i Tynderö. Ögonpyrolan går aldrig utanför skogsgränsen men kan kolonisera stigkanter och andra störda ytor i skogen. Den försvinner vanligen på hyggen.

Första fynd

Först publicerad av Seth (1877) som Pyrola uniflora från Skön och Selånger. Äldsta belägg från Torp 1857 (G.A. Tiselius i UPS).

Bygdenamn och bruk

Gulliksson (1955) skriver bl.a. att ögonpyrolan i Borgsjö kallades ögonblomma. G. Gullikssons morfar Magnus Axelsson, född 1827, har uppgivit att man använde denna ört mot ögonsjukdomar, vilket är en välkänd och vitt spridd användning. Ett allmänt utbrett folknamn i Sverige, och som även ibland hörts i Medelpad, är måneblek.

Utbredning

Allmän till tämligen allmän, men endast spridd i norra Liden–Ljustorp.
Collinder (1909): tämligen allmän; måttligt–talrikt.