Ljungen växer på sur, mager skogsmark och förknippas kanske främst med tallmoarna – morise. Den vill ha ljusöppna förhållanden och kan bli helt dominant på sådan sandmark efter avverkning. Arten är typisk också i hällmarkstallskog, ofta på tunt jordtäcke eller i sprickor och kring hällkar med björnmossa. Den finns även något i näringsfattig tall- och granskog på morän, t.ex. kustskogar i södra Njurunda. Ljungen har vindspridda frön och koloniserar lätt störningar på skogsmark, t.ex. blottad morän i traktorspår eller planteringsgropar på hyggen. Dess karaktär av sydvästlig växt avspeglas hos oss genom att den är yppigast i kustskogar och i kustnära höjdlägen. Den påminner om nordkråkbär Empetrum nigrum subsp. hermaphroditum i sin förekomst.
Ljung är också vanlig som myrväxt. Den är ett påtagligt inslag på tallbevuxna rismyrar och i kanter med odon Vaccinium uliginosum, kråkbär Empetrum nigrum och dvärgbjörk Betula nana. Ofta finns den även på tuvor ute på myrvidder. Dessutom finns ljungen på näringsfattiga stränder, där den går längre ner mot vattnet än något annat skogsris. Den växer särskilt vid skogssjöar men också på morän- och grusstränder längs åar och älvar. På kulturmark uppträdde ljung i den nu nästan försvunna slåtterängsvegetationen. Särskilt i kustnära områden i öster tycks den ha varit vanlig på hackslåttar, t.ex. vid Ljustorp Fären; när slåttern upphört har den ibland setts bli helt dominant en tid, som vid Njurunda Ängom. Ljung är också mycket typisk längs vägkanter, där den ofta bildar en bård, särskilt i moränområden på nygjorda, magra, glest beväxta mineraljordsslänter, gärna i nordläge. Den finns också längs allehanda småvägar och stigar.