midsommarblomster
Geranium sylvaticum
Midsommarblomster har rika förekomster hos oss och skulle kunna kandidera som landskapsblomma. Medelpads kuperade terräng med översilade, granskogsklädda bergssluttningar utgör en naturlig hemvist för denna art. Dessutom befinner sig idag många odlingar, upptagna på bergssidorna, i ett igenväxningsskede, och midsommarblomster dominerar ofta dessa gamla lägdor och ängar. Den vill ha frisk till måttligt fuktig mark och är gynnad av rikt underlag. I ordinär granskog på kalkrik mark i norra Borgsjö förekommer den ymnigt, medan den i de suraste skogarna i nordöst är ovanlig och inskränkt till grundvattenutflöden.
Midsommarblomster följer källstråk, skogsbäckar, åar, älvbrinkar och ravinkanter, och går ner i kanten mot rikare kärr. Dessutom finns den i öppna lövskogar och lundar. Den tilltar i gläntor och blommar vid öppningar och på friska hyggeskanter.
På kulturmarker är den vanlig i näringsrika – gärna nordvända – åker- och vägkanter. Arten är känslig för uttorkning och på öppen mark växer den gärna skuggigt intill skogsbryn och dungar. Den koloniserar gamla lägdor och ängsmarker, särskilt på f.d. fäbodar och övergivna skogsodlingar, där den kan bli helt dominerande. På hävdade slåtter- och betesängar är den mera undertryckt men kan ibland växa helt torrt på sådana lokaler.
Midsommarblomster följer källstråk, skogsbäckar, åar, älvbrinkar och ravinkanter, och går ner i kanten mot rikare kärr. Dessutom finns den i öppna lövskogar och lundar. Den tilltar i gläntor och blommar vid öppningar och på friska hyggeskanter.
På kulturmarker är den vanlig i näringsrika – gärna nordvända – åker- och vägkanter. Arten är känslig för uttorkning och på öppen mark växer den gärna skuggigt intill skogsbryn och dungar. Den koloniserar gamla lägdor och ängsmarker, särskilt på f.d. fäbodar och övergivna skogsodlingar, där den kan bli helt dominerande. På hävdade slåtter- och betesängar är den mera undertryckt men kan ibland växa helt torrt på sådana lokaler.
Första fynd
Först publicerad av Linné (1755) som Geranium pratense. Äldsta belägg från Indal prästgården 1858 (E. Ährling i UME).
Bygdenamn och bruk
Geranium pratense kallas i Medelpad midsommarblomster, skriver Linné. Ett skrivfel – givetvis avses Geranium sylvaticum. Gullikson (1955) och Vestlund (1925–1949) anger också midsommarblomma. Emellertid är midsommarblomster det namn som fortfarande är i allmänt bruk hos oss.
Variation
Den ljusa eller nästan vitblommiga formen av midsommarblomster har i Medelpad en tydlig geografisk–topografisk utbredning. Formen förekommer framförallt från Torp–Holm och västerut och är knuten till höjdlägen, men har sällsynt setts ända ut mot kusten. Den kan någon gång dominera men utgör vanligen inte mer än halva populationen och i samma trakt finns även alltid den violetta formen liksom mellanformer. Denna färgvariation förekommer både på naturliga ståndorter och på kulturmark. Liknande förhållanden anges för Ångermanland (Mascher 1990) och för fjälltrakterna. Jämför också vitblommiga former av kärrdunört Epilobium palustre och nordspira Pedicularis palustris subsp. borealis. En annan variation hos midsommarblomster är exemplar med små kronblad och reducerade ståndare. Denna form har sporadiskt setts över hela landskapet.
Utbredning
Allmän i hela landskapet men tunnar ut i norr och möjligen också något i flacka kustområden.
Collinder (1909): allestädes; mängdvis.
Collinder (1909): allestädes; mängdvis.
