Strätta – vår största bofasta ört – kan ofta bli mer än manshög när den blommar. Efter blomningen dör plantan, men de vackra fröståndarna kvarstår länge. Strättan har naturlig hemvist på stränder och i kärr, men de största förekomsterna finns på kulturmarker. I rikkärr, t.ex. i Borgsjö och Njurunda, uppträder den regelbundet i kantzoner eller på tuviga, tallklädda partier. Mer sällan ses den ute på öppna kärrytor, då ibland förkrympt och svår att känna igen. Den finns i något rikare, blöta och inte alltför slutna lövsumpskogar, men saknas i regel i gransumpskog. Man finner den även vid skogsåar och större skogsbäckar, både i lugna avsnitt på tuviga, tidvis översvämmade strandpartier och i örtrika miljöer vid forsar. Strätta finns också på öppna stränder vid sjöar, älvar och vid havet, vanligen i gles vegetation på blockiga avsnitt. Vid havet ser man den även torrare, i klippskrevor, på klappersten och på driftvallen i strandens övre del. I Liden och Tuna är den även funnen i älvraviner.
På kulturmark är strättan typisk i försumpade, gamla odlingar, t.ex. uppodlade myrar. Här bildar den ofta sina största bestånd bland tuvor av starr och tuvtåtel, Deschampsia cespitosa. Den följer också diken och bäckdalar i öppna lägen men ses oftast bland igenväxande högörter och lövsnår. Vid vägarna är den vanlig men står helst i dikeskanten en bit ifrån vägen.