Äldsta belägg från Stöde Kärvsta 1917 (C.A. Nordlander i UPS).

Uppländsk vallört utgör en fertil hybrid mellan S. officinale äkta vallört och S. asperum fodervallört. Den förekommer här i två former. Den ena är mer buskformig och har blommor som färgskiftar från blått till lila-purpur. Det är denna form som man ser i vägkanter på Upplandsslätten. Den andra typen är mindre grenig och har mer rent blå blommor. Denna form odlas och sprids från odling och är idag den ojämförligt vanligaste vallörten i Medelpad. Några namn på dessa två former av hybriden har inte gått att finna.
Den förstnämnda formen av uppländsk vallört är sällsynt. Den är inte funnen som odlad idag men har möjligen tidigare odlats något men visar ingen expansionstendens. I nutid är den sannolikt främst inkommen med trafiken och i sen tid funnen på banvallar längs järnvägen i Skön och Torp och i vägslänter i Alnö och Sundsvall. Äldsta fyndet gjordes redan 1851, då vid ett värdshus vid kustvägen.
Uppgifter om denna forms utbredning nedan.

Njurunda vid värdshuset 1851 (B. Moreus i UME); Vikarbodarna 1985 (HL i S), 2002 (RL i S); Myrbodarna 2002 (RL).
Sundsvall Hasselbacken 1940 (N.V. Åkerblom i UME); Granmodal 1956 (RL).
Skön Hammal 1962 (RL).
Alnö Vi 1977 (RL); Hamsta 2006 (HL). Timrå Vivstavarv 1977 (HL, RL), 1980 (RL). Sättna Gravtjärn 1984 (HL i S).
Stöde Kärvsta 1917 (C.A. Nordlander i UPS).
Torp Byn vid järnvägen 1976 (HL); Vissland i f.d. brandgropen 1992 (HL).