Bergrör förknippar man i första hand med sand eller andra lätta jordar. Genom sitt kraftiga växtsätt dominerar det ofta stora ytor där det finns. Det kan vara en viktig jordbindare och hindra erosion t.ex. i älvbrinkar och grustäkter. Idag sprids bergrör längs vägarna och bildar ofta stora formationer i slänter och restmarker. Det är också en viktig ”igenväxare” på torr ängsmark, särskilt i kustbygden. De grova, vasst uppstickande bladen uppskattas inte av djur, så bete hindrar knappast dess expansion. Lieslåtter höll det nog ”i schack”, och det har expanderat mycket på gammal slåttermark de senaste decennierna.
Naturligt uppträder bergrör på sandstränder, t.ex. längs älvarna. Det kan också finnas i skogsmark som på åssluttningar och på tallmoar, men i uppvuxen skog ser man det mest vid störningar, t.ex. i en krans kring en myrstack. Däremot expanderar det gärna på torra hyggen. Den småvuxna formen av bergrör växer på torra, sydvända bergstoppar, särskilt i de inre delarna av landskapet. Man hittar den kring hällarna, ofta i små sterila bestånd – ibland så oansenlig att den blir svårbestämd, t.ex. på Vedelhögen i västra Haverö. Än märkligare är bergrörs förekomst i rikkärr, särskilt i kalkområdet i Borgsjö. Denna torrmarksväxt växer där på vitmosstuvor, mest i kanterna av de artrika kärren. Förutom i denna miljö uppvisar bergrör knappast någon preferens för kalk.