skogskovall

Gammal bofast art.

Allmän

1669 Melampyrum sylvaticum L.

This variable species occurs in large parts of Europe with greatest frequency in the north and in the mountains in central and southern Europe. Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 411.

Skogskovall är ursprunglig men kulturgynnad. Den ettåriga halvparasiten kräver i allmänhet något näringsrikare mark än ängskovall M. pratense och växer främst i hasseldungar och lövbryn, mera sällan i barrbryn, mot skogsvägar, dammar och vattendrag samt ibland i slåtter- och betesmarker. En björkdominerad sumpskog (Stafsinge Lis mosse) är exempel på en avvikande biotop.

Ängsväxt, allm. i hela området i kalktallskogar, hassellundar, lövhyggen, bäcklundar, vid skogsvägar, etc. I rikare granskogar ibland ymn. över 1 000-tals m². Lämningar av arten har samlats i södra Kilsbergen på gränsen mellan Närke och Värmland från senglacial–förboreal tid, omkr. 9 000 år gamla (Florin 1969).

Trivialart, men lägre frekvens än M. pratense.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

Allmän i hela området. Utbredningstyp: U.

Ängskovall M. pratense och skogskovall M.  sylvaticum

Sommarannuella, halvparasitiska, kala, 1–4 dm höga örter. Upprät, rund stängel med korsvis motsatta grenar. Slanka, rätt mjuka blad som är bredast nära basen och smalar av gradvis till en utdragen, rundtrubbig spets. Några blommor från bladveck mitt på stängeln, men de flesta finns i toppen där ledstyckena är kortare, och i grenarnas spetsar. Stödbladen har kort skaft och kan ha rätt tvär bas med tandlika flikar. Foder med 4 tandlika flikar. Zygomorf, 0,5–2 cm lång, gul eller gulvit krona, med långt kronrör och käftlika läppar. Frukten är en grön, påslik kapsel som innehåller några stora, om myrpuppor starkt påminnande frön.

Dessa kovaller finns närmast överallt i skogsmark, hagmark, ängsmark, på hed, etc. De är normalt de enda annuellerna i trivial skogsmark. Myrorna sprider fröna i stort sett överallt, men skogskovall föredrar något skuggigare och rikare miljöer. Fröna gror egentligen på hösten, men sänder då endast ut en rot som finner en värdväxt. De långsmala hjärtbladen är raskt framme på senvåren, och ses då i enorma mängder i skogen.

Förväxlingsrisk:
I de flesta situationer omisskännliga.
Andra kovaller (Melampyrum), särskilt natt och dag (lundkovall, M. nemorosum) (huvudsakligen södra och östra Götaland och östra svealand) kan vara rätt lika innan de blommar, sedan upphör likheten.
Skallror (Rhinanthus) har blad med jämn, tät tandning.
Rödtoppar (Odontites) har låga, otydliga bladtänder.
Gentianor (Gentiana, Gentianella) har bladrosett (kan vara mycket liten).

Skogskovall förekommer i barrskogar som ängsgranskog och tallskog, lövskogar som ädellövskog och hässlen samt påfallande ofta i blandskogar. Den kan också växa i bryn, längs skogsvägar och stigar. På några lokaler har skogsbete upptagits i sen tid.

Utbredningen är koncentrerad till Mittlandet samt de två nordligaste socknarna Böda och Högby. Skogskovall har inte återfunnits på de sydliga utpostlokalerna i Vickleby, Resmo och Mörbylånga sn och i Räpplinge sn är det glest med aktuella fynd. De mindre skogsdungar som tidigare fanns på sydvästra Öland är numera bortodlade och skogskovall försvunnen. Troligen är också dagens skogar alltför mörka och risiga för att vara optimala för skogskovall; gårdagens extensivt betade skogar passade arten bättre. Sammanfattningsvis är skogskovall minskande men utbredningsmönstret i stort känns igen från Sterner (1938). Jämfört med Sterner (1938) ses en tydlig minskning i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Skogskovall är en framträdande art i ängsbarrskog, men den är även noterad i ängen, i barrskog på sand och i morer på Gotska Sandön. I mellersta och östra Gotlands skogsområden är arten allmän, och här förekommer den i utbredda bestånd. Dagens utbredningsbild är en kopia av den som gavs av Johansson (1897).

Skogskovall växer ibland tillsammans med ängskovall men är i stort sett mera näringskrävande och skuggtålig. Den förekommer därför gärna i lite rikare skogsmark, både i löv-, bland- och barrskog. Ofta ser man den i frisk till fuktig, näringsrik granskog bland blåbär, vårfryle och harsyra.

En stor del av beskrivningen av ängskovall gäller även för skogskovall. Nedan framhålls tydliga skillnader mellan arterna och observationer som är specifika för skogskovall.