skogskovall
Melampyrum sylvaticum
Mer information om arten

En stor del av beskrivningen av ängskovall gäller även för skogskovall. Nedan framhålls tydliga skillnader mellan arterna och observationer som är specifika för skogskovall.


Ekologi

Halden (1955) skrev att skogskovall markerar mycket godartade markförhållanden, vanliga i kalktraker. Åström (2010) visade att skogskovall var en av skogsmarkens vanligaste arter inom silur­kalkområdet i Jämtland. Så är det inte i vanlig skog i Hälsingland, där skogskovallen är mycket mindre frekvent och hänvisad till mullrika platser i skogen. Oftast finns både ängs- och skogskovall på en skogslokal. Skogskovall saknas dock på de magraste och torraste skogsmarkerna, ängskovall på de bördigaste och fuktigaste. Skogskovall har medelhög frekvens i blåbärsgranskog, högre i lågörtskog, hög­örtskog, sumpskog, surdråg, strandskog och skog längs bäckar. Den har mycket låg frekvens på myr, och finns där bara på rikkärr. Den hittas även med låg frekvens vid strand i skogslandskapet, på mull. Enstaka fynd har gjorts på havsstrand.

Variation

Skogskovall blommar samtidigt med ängskovall. Blommorna är nästan alltid i sin helhet gula, i samma nyans som de gulblommiga ängskovallerna och därför ibland misstolkade som sådana. I Östansjö i Arbrå har även vitblommiga exemplar av skogskovall setts.

Utbredning

2512 lokaler i 44 församlingar.

Referenser

Halden, Bertil E. 1955: Korpåsen i Hassela. Hälsingerunor 1955: 104-123.

Åström, Staffan 2010: Lite om Aspås flora. Rödbläran 2/2010, sid. 3-7.