Midsommarblomstrets planta är visserligen mångårig, men dess fröplantor med karakteristiska stora hjärtblad och blad ses också ofta under våren. Arten har inte påvisats i fröbanken (Granström 1986). Plantan utvecklar en kraftig jordstam. På hösten blir bladen ofta grant röda. Både gröna och röda blad behålls länge på hösten, längre än till exempel blad på hallon och mjölke, men inga blad eller andra gröna delar övervintrar. Tidigt på våren är anlagen till nya blad rödaktiga.
Midsommarblomster blommar normalt i skogsstjärnans eller ekorrbärets tid men kan blomma om i höstfärgernas tid. I Los förekommer ljusvioletta blommor ofta, sådana som är ändå vanligare i fjälltrakterna.
Ekologi
Midsommarblomster är en utpräglad skogsväxt, som dock i mogen skog vegeterar undertryckt, blommar dåligt och väntar på nästa störning. När skogen öppnas, genom röjning för odling, genom vindfällning, avverkning eller ytlig brand får arten chans att utvecklas kraftigare och blomma rikligt. En hård brand som bränner bort förnalagret dödar den dock, och återkolonisering måste ske med frön. Arten växer inte på de allra magraste skogsjordarna. Den föredrar något mullhaltig jord och är ganska fuktighetskrävande. Den är en av de 10–15 vanligaste arterna både i lågörtgranskog och vid bäckar i skog, något mindre vanlig i sumpskog. Den har låg frekvens i fattigkärr, högre i rikkärr, där den håller sig till högre partier och tuvor.
Midsommarblomster är inte karakteristiskt för stränder i inlandet, men finns ändå med hög frekvens i våra anteckningar från åstrand i skogen, där stranden kan vara smal och trädbevuxen. Vid den mellersta branta delen av Voxnan, i Los, ingår arten i den intressanta vegetationen på genomsilade blockmarker på stranden. Ett liknande uppträdande har den i strandskog vid Ängerån. Vid Ljusnan finns den med låg frekvens, men noterades ändå på 11 av 40 delsträckor av Varpens strand. Den saknas på havsstrand.
Midsommarblomster är vid midsommar tillsammans med smörblomma och hundkäx bland de mest lättfunna arterna till kransar och buketter. Dessa arter, jämte tuvtåtel och ängssyra, är vår tids ”ängsväxter”. De representerar dock snarast den oskötta och onyttiga gräsmarken, övergödd, icke skördad och sakta igenväxande till skog. Den allra högsta frekvensen, 92 %, noteras i ett kluster som domineras av lokaler i kulturmarkens utkanter. Ett av tusentals exempel är från Korpåsens by i Hassela. Byn avfolkades gradvis under 1900-talets andra halva. År 1983 var större delen av hårdvallsängarna och åkrarna starkt igenväxta, sidvallsängarna något mindre. Där kloner av asp och gråal förekom var de tidigare åkrarna övervuxna av dessa trädslag. I fältskiktet dominerade daggkåpor och midsommarblomster (Hannerz 1985).
I det gamla jordbrukslandskapet torde midsommarblomster ha varit mindre framträdande på slåttermarken. På betesmark lämnas arten obetad av kor. Ville man gynna de av djuren eftertraktade arterna fick man slå den med lien.
På grund av sin förekomst i så många olika miljöer är midsommarblomster den nionde mest noterade arten i vår inventering, bara överträffad av gran, tall, lingon, glasbjörk, rönn, blåbär, gråal och blodrot.
Utbredning
4065 lokaler i 45 församlingar.
Referenser
Granström, Anders 1986: Seed banks in forest soils and their role in vegetation succession after disturbance. Diss. Umeå, Swedish University of Agricultural Sciences, Department of Forest Site Research. Stencil No. 6.
Hannerz, Mats 1985: Korpåsen - flora och markanvändning. Länsstyrelsen i Gävleborgs län. Naturvårdsenheten. 1985:1.