Harsyrans frukter sprätter ut fröna. Frukten ser ungefär likadan ut efter att fröna har lämnat den. I Middagsbergets ostsluttning i Ytterhogdal, i sluten äldre granskog, visades spridningen tydligt. Harsyra saknades där nästan helt, utom på ett block, som var täckt av arten. Kring blocket fanns en matta av årsplantor av harsyra, åt sidan till 2 m, nedåt till 5 m från blocket. I horisontalplanet har frön setts hoppa 3–4 dm. Fröplantor med hjärtblad kan ses i linneans tid. En harsyraplanta växte 1,8 m upp i en asp, i en stamklyka. Harsyra har setts gro tillsammans med hallon på den vertikalt ställda undersidan av en ett år gammal granrotvälta. På sådana ställen brukar fröbanksarter gro. Harsyra kom också upp på jord som tagits upp vid utgrävning av en gammal husgrund i en finnbosättning.
Harsyra hör till de mest skuggtåliga av alla arter. Den är den sista som ger upp när ett ungt granbestånd tätnar. Där bildar den gräns mot naken barrmatta. Den klarar att sätta nya småplantor under en tät vegetation av träd och stora örter. Under strutbräken i häggskog växer ormbär, vitsippa och harsyra. En granriskoja byggdes i tallskog. Efter fem år dominerade harsyra inne i kojan, medan blåbär och lingon hade minskat kraftigt. På de flesta ställen med högre örter i skogen står harsyra i botten.
Bladen övervintrar åtminstone en vinter gröna. På försommaren finns nya ljusgröna blad tillsammans med de mörkgröna fjolårsbladen. I lingonens tid har färgskillnaden utjämnats. I höstfärgernas tid gulnar de äldsta bladen och faller, medan de yngre övervintrar gröna. Harsyra har långa skott (utlöpare) och korta. Det korta skottet är klätt av tätt sittande lökartade bildningar, som är bladbaser med ärr efter avfallna blad. De kan ha del i artens mycket stora torktolerans, en möjlig motsvarighet till Sedum-blad. Harsyran blommar under senare delen av vitsippans tid och fortsätter in i skogsstjärnans tid. Frön kan vara mogna redan i linneans tid.