Sävens frön flyter kortare tid än en timme, gror under vatten och utvecklar i den miljön bäst sina blad (Coops & van der Velde 1995). Arten har fingergrova svarta jordstammar med rik förgrening på några centimeters djup i bottenmaterialet. De är ganska motståndskraftiga mot is- och vågerosion, men kan blottläggas eller rivas bort på exponerade stränder. Sävens långa platta och veka undervattensblad når ibland till ytan och syns då lätt från båt. Tydligare syns de vid snorkling. Stråna hålls upprätta i vattnet av sin mycket luckra märgvävnad som ger dem stor flytkraft. De är något mindre motståndskraftiga mot vind och vågor än vass. Strån kan ryckas loss och flyta bort, eller skadas så att de står lutande. I höstfärgernas tid skiftar sävstråna från grönt till guldgult men går snart över i en mindre vacker gråbrun färg. De vissna sävstråna bryts i stycken som flyter länge och kan samlas i stora drivor. Kanadagäss betar säv genom att bita av stråna 1–2 dm ovan ytan. I stora sydsvenska fågelsjöar minskar både säv och vass mycket kraftigt (Sondell 2008). Det är i första hand de späda årsskotten som är attraktiva för både kanadagäss och grågäss.

Sävens blomning inträffar under ekorrbärets, linneans eller mjölkens tid, troligen beroende både av väder och vattennivå. Svärdslilja, skogssäv och topplösa blommar ungefär samtidigt. I en viss blomställning utvecklas först märken. När de är vissna och bruna utvecklas ståndare, som har styva strängar, lika grova som knappen. I ljungens tid finns omogna frukter.

Sjöfräken, säv och vass är de tre arter som oftast dominerar på upp till 2 meter djupt vatten i sjöar, både i skogslandet och i jordbrukslandskapet. Vassen går dock både längre upp på land och längre ut på djupare vatten än säven. På ändå djupare vatten avlöses de av näckrosor, gäddnate, andra natearter och igelknopp med långa flytblad. Säv och vass är ovanliga vid vattendrag, även där de utvidgar sig till sjöar eller sel .En orsak till att säv, vass och fräken är sällsynta i lagunsjöar (avor, vågar) vid älvar framfördes av Lohammar (1938), nämligen frostsprängning. Ett exempel på det från Hälsingland kan vara Kyrksjön i Ljusdal (Stridh 2003e). Sjöarna Storryggen och Notryggen i Los har sedan decennier varit reglerade som vattenmagasin med en amplitud på cirka 2 m. Där saknas säv, och vass och sjöfräken är ovanliga. Flytbladsväxter och gungflyarter klarar sig där bättre.