Frön av linnea sprids genom att de häftar fast vid djurpäls. Linneaplantor med fortfarande kvarsittande hjärtblad har några gånger hittats på hygge. Eriksson (1992) har funnit fröplantor även i ostörd skogsvegetation. Det kan enligt honom ta 5–10 år innan de har utvecklats till huvudskott (rankor). När plantan är etablerad kan den skjuta 70 cm långa årsskott. Vi låter linneans huvudblomning ge namn åt en del av sommaren. Omblomning är dock tämligen vanlig, i lingonens och i början av höstfärgernas tid. Dessa sena blommor kan ha artens vanliga doft. Blomställningar med fyra blommor (i två våningar) är sällsynta. Blomfärgen varierar. Nästan rent vita blommor med svagt antydda rosa streck finns på Holmen i Storsjön, Skog, och mycket ljusa blommor har setts även vid sjön Galven i Arbrå. Frö sprids i ljungens tid. De äldsta av linneans blad gulnar på hösten samtidigt med de äldsta tallbarren och faller av, medan resten av bladen bevarar sin gröna färg över vintern. Under en torr sommar kan bladen i stället för att gulna bli rosafärgade.
Ekologi
Linnea växer och blommar i normalsluten eller gles skog, och utvecklas bäst där blåbärsriset är glest. Efter kalavverkning skadas linneaplantorna av sol och torka. Många blad blir bruna och faller av och delar av skott dödas. Från andra skottdelar, växande i skuggan av ett block eller en stubbe, utvecklas dock nya gröna skott. På vissa hyggen kan arten försvinna nästan helt. I kustskog växer arten mycket rikligt på mycket ljusa ställen nära stranden, så ljusa att den knappast skulle klara sig om det vore i inlandet. Troligen överlever den därför att luftfuktigheten vid kusten under försommardagarna är högre. Hård brand dödar skotten. Det finns inga uppgifter om att fröna vilar i fröbanken. Linnea växer med hög frekvens i vanlig tall- eller grandominerad skog med bärris, och är där noterad på 2/3 av inventerade lokaler, ungefär som ljung och mjölke. Den har nästan lika hög frekvens även i lågörtskog, men saknas nästan i högörtskog. Den finns med medelhög frekvens i sumpskog och hög frekvens vid bäckar i skogen. Den har även tämligen hög frekvens på tuvor i rik- och fattigkärr, men mycket låg frekvens på strand i inlandet och vid havet. Den hittas ibland på gamla betes- och slåttermarker, som minne av den skog från vilken ängen togs upp.
Utbredning
2500 lokaler i 45 församlingar.
Referenser
Eriksson, Ove 1992: Population structure and dynamics of the clonal dwarf-shrub Linnaea borealis. J. Veg. Sc. 3: 61-68.