Gökärtens ärtor finns i fröbanken och deras groning gynnas av brand (Granström & Stridh 2008). Arten kommer efter brand upp inte bara från ärtor utan även från överlevande jordstammar (Ståhl 2009b). Den börjar blomma i skogsstjärnans tid och fortsätter ända till linneans. Detta är den enda art i släktet som övervintrar grön, men på vissa plantor kan bladen helt eller delvis bli svarta, som på vippärt.

Gökärt växer ogärna på vanlig sur skogsjord. Den kräver något mullhaltig och mindre sur miljö. I björkskog i sluttning nedom en myr i Sundsberget i Segersta var gökärtens övre gräns högst upp, häckvickerns i mitten och vårärtens längst ner, längs en gradient från surare till mer basisk jord.

I den östra delen av landskapet, där gökärt är vanlig, kan man få intrycket att den hör hemma i skog. I väster är den sällsynt och starkt knuten till odling, till gräsmark i byn eller till en kojplats i skogen. I Bjuråker där gökärt i stort är ovanlig, finns den på en fäbodvall (Tunavallen), längst upp i nordvästra delen av församlingen, en vall som brukades av bönder från Hälsingtuna församling i östra delen av landskapet, där arten är vanlig. Den har sannolikt spridits dit via fäbodbruket och den finns också på spridda lokaler efter den väg som användes för transporterna mellan hembyn och vallen. Att den förekommer så rikligt i skog i öster kan delvis förklaras av klimatfaktorer. En annan anledning är att skogen där är mer påverkad av långvarigt utnyttjande för bete, och dessutom innehåller många mindre, sedan länge försvunna odlingar. Gökärt tål alltså stark igenväxning och klarar sig under ett nästan slutet trädskikt, men ökar när man röjer för att återfå betes- eller slåttermark, som på Skalen i Alfta (Olander 2007 muntl.). Detta illustreras också av att dess högsta frekvens (47 %, dubbelt så hög som den näst högsta) återfinns i det lokalkluster som kallas Kulturgräns.

Gökärt har inte påträffats på strand eller i bergbranter där många andra ljusälskande och kulturgynnade arter har sitt sannolika ursprung.