Hasselnötter mognar i varje fall under gynnsamma år i varma lägen i Hälsingland. Nötterna sprids och ger upphov till nya plantor bland annat i Bollnäs och i Hudiksvall. Även i skogsmark nära odlad mark i Bergsjö har sådan förökning setts. Ettåriga eller ett fåtal år gamla plantor har hittats många tiotal meter från äldre buskar, i ett fall på 500 m avstånd. En belgisk studie (Kollmann & Schill 1996) visade att hasselnötter sprids huvudsakligen av möss, som gräver ner flera nötter tillsammans i förråd ett par centimeter under markytan. Spridningsavståndet är då högst 20 m. I mindre omfattning sprids hasselnötter även av nötskrikor, vilka annars föredrar ekollon. Nötskrikorna gräver ned frukterna en och en, många hundra meter från moderträdet.
Den vegetativa förökningen består i att ”hasselspön”, raka nya skott med bronsfärgad bark, skjuter upp från sockeln. De får snabbt full höjd, blir grova och böjs ut mot periferin. Enskilda hasselstammar blir på Åland inte mer än 60 år gamla, men plantorna, hasselsocklarna, beräknas kunna bli 900 år (Haeggström 2000). Flera hassellokaler i Hälsingland har varit kända i mer än hundra år. På de vidsträckta lokalerna i Hedstaberget i Forsa och Gryttjaberget i Hälsingtuna finns buskar av alla åldrar med socklar som är upp till 2–3 m i diameter.
Hassel blommar efter al men före sälg, i början av blåsippans tid. Blomningen kan avbrytas av frost, som dödar utslagna hanblommor men skonar knoppar i samma hänge. De senare kan alltså fortsätta blomningen vid varmare väder. På honblommornas märken syns ínte en lindrig frosts verkan lika tydligt. Svår frost kan döda både hela hanhängen och honblommor.
Bladverket domineras av stora blad, men vid skottens förgreningspunkter och intill skottens mittaxel finns strödda små blad. De små bladen gulnar före de stora. Färgskiftet på de stora bladen är relativt sent och en del stora blad faller av gröna eller bruna.
Bygdenamn och bruk
Hasselnötter har skördats sedan stenåldern och det är sannolikt att människor både då och senare skaffade sig föda genom att plantera hasselbuskar. Vissa av de hasselbuskar vi finner i dag kan vara spontana och relikter från en varmare klimatperiod. Andra kan vara relikter från en hushållning där nötter spelade en viktig roll som vintermat. Hellquist (1922) uppger nottagård som medeltida beteckning på platsen där nötter odlades (i södra Sverige). I Säfverstams (1973) manus finns en rad lokaler där hassel uppges ha planterats, tillsammans med lokaler utan sådan uppgift. Principen i vår lokalförteckning för hassel är att vi tar med alla hassellokaler utom de som uttryckligen är planterade eller växer i en tydlig trädgårdsmiljö. Även de som finns med kan dock med ovan nämnda historia vara planterade.
Hassela hette så redan år 1531 (Brink 1984). Nu känner vi ingen hasselförekomst i Hassela, men som fossil i botten av myrar har den påvisats betydligt längre mot nordväst (Andersson 1902b). Brink kan tänka sig att ortnamnet kommer av växten. I grannsocknen Bergsjö har hasseln dock oftare kallats ”nötterbuska”.
Ekologi
Hassel växer helst på väldränerad mullrik mark med relativt högt pH i skog eller i jordbrukslandskapets ytterområden. Den kan dock växa till stor buske även på torr, mullfattig och ganska sur mark. Som så många andra arter som växer i kulturlandskapets ytterkanter har även hassel drabbats av igenväxning. Arne Sandström i Hudiksvall såg som barn hasselbuskarna i Gryttja i Hälsingtuna friställda och nötbärande. Ett sextiotal år senare, på 1980-talet, var de övervuxna av gran men sköt kraftiga skott när gran avverkades. I sydligare landskap är hassel en vanlig komponent i granskog och överlever alla skogens faser. I Fiby urskog i Uppland ser man till exempel hur arten snabbt och i mängder kommer upp på ställen där enstaka eller grupper av gamla granar har dött.
Utbredning
Hasseln hade under värmetiden för cirka 5000 år sedan en mer vidsträckt utbredning än i dag. Detta bekräftas av de fynd av fossila hasselnötter som har gjorts i bottnen av många myrar ända uppe i Ramsjö och Hassela (Andersson 1902b). De levande hasselbuskar han kände till betraktade han som rester av en tidigare mycket större population, bevarade på fläckar med varmt lokalklimat. Detta är tydligt för två av de för närvarande västligaste, Mörkberget i Järvsö och Hisnapp i Arbrå, som är belägna nedom sydvästvända lodytor i stora berg. På den senare lokalen upptäcktes arten år 1873 och fanns 1982 kvar med 30 stycken upp till 3 cm grova stammar. Lokalen i Fuskås i Forsa liknar dessa, men de flesta lokalerna i kustsocknarna ligger i de forna eller nutida jordbruksbygderna, i områden där klimatet generellt är varmare. Även dessa ligger dock oftast i sydvända sluttningar. De flesta nutida lokalerna ligger omkring Söderhamn och Hudiksvall samt i östra delen av Bergsjö (”yst i sockna”). Anmärkningsvärt är att hassel saknas på Storön i Storsjön som ligger mindre än 1 km från de närmaste lokalerna i Bergsjö. Ön är känd för en rik flora (Halden 1917, Törnqvist 2004c), betingad av både gynnsamt lokalklimat och bördig jordmån. Husgrunder visar också att ön i äldre tid haft fast bebyggelse.
66 aktuella lokaler i 18 församlingar. 58 gamla uppgifter från 15 församlingar (de flesta återfunna i nutiden.)
Referenser
Andersson, Gunnar 1902b: Hasseln i Sverige fordom och nu. Sveriges Geol. Unders. Ser. Ca N:o 3.
Brink, Stefan 1984: Ortnamn i Hälsingland. Stockholm.
Halden, Bertil E. 1917: Om torvmossar och marina sediment inom norra Hälsinglands litorinaområde. Akad. Avh., Sveriges Geol. Unders. Årsbok 1917, ser C, nr 280. Uppsala.
Hartman, Carl Johan 1854: Gränserna för några växter utvidgade i Sverige. Bot. Notiser 1854: 53-54.
Hedström 1893 saknas i Litteraturförteckningen.
Hellquist, Elof 1922: Svensk etymologisk ordbok. Gleerup.
Hæggström, Carl-Adam 2000: The age and size of hazel (Corylus avellana L.) stools of Nåtö Island, Åland Islands, SW Finland. I: Agnoletti, M. and Anderson, S. (eds) Methods and Approaches in Forest History: 47-57. IUFRO Research Series No 3, CAB International: Wallingford.
Kollmann, Johannes & Schill, Hans-Peter 1996: Spatial patterns of dispersal, seed predation and germination during colonization of abandoned grassland by Quercus petraea and Corylus avellana. Plant Ecology 125: 193-205.
Säfverstam, Zander 1973: Lokalförteckning över alla kända kärlväxtfynd i Hälsingland. Manuskript.
Törnqvist, Göran 2004c: Storön - blivande naturreservat som fått slita ont. VÄX 2/2004: 11-14.
Wiström, Per Wilhelm 1898: Förteckning öfver Helsinglands fanerogamer och pteridofyter, uppgjord efter J.A. Wiströms efterlämnade anteckningar, och med tillägg. Wimmerby.
Lokaler
i inlandet: Bollnäs Arbrå Hisnapp, i en bergsklyfta 1873 (ECO i UPS, Wiström 1898), = Hisnapp, bergrot under lodyta mot SV, 68157 15367, 1975 (DIN i S), 1982 (DIN); Bollnäs Fjäle, 67997 15213, ”Trollkäringsträdgård”, spontan 1984 (DIN); Hanebo Smedboningarna–Hamnäsudden, bördig lövrik skog på finkornig jord, 67894 15498, 1996 (DIN); Knupens västsluttning, skog gallrad för 15 år sedan, hasseln sparad, 678756 154638, 2007 (KWE); Knupens västsluttning, 678765 154619, 2007 (KWE); Segersta Landa by, Älvtorp (Hartman 1854), Älfstorp, södersluttning alldeles norr om Landa by, talrika hasselbuskar, enl. hemm-äg. P. Svensson (Andersson 1902b); Älvstorpet, sydsluttning 250 m från Ljusnan på cirka 1,5 ha, 679573 154439, 2008 (KWE); Hudiksvall Delsbo Vålås fossil?, 68485 15405 (Hedström 1893); Ljusdal Färila Valla, 1502 6854 (Wiström 1898, fossilt fynd enl. Hedström 1893); Järvsö Mörkberget, 68392 15219, bergrot två buskar, spontan 1980 (DIN); Ljusdal Kallmyr, övergiven gård, 68502 15087, 1991 (JHA).
