Tallörtens plantor är ganska stationära. Årets skott står ofta inom några centimeter från fjolårets och förfjolårets. Beroendet av värdträd bevisades redan av Björkman (1959). Transporten av socker och andra kolföreningar till tall­örten går via mykorrhiza. Om man gräver kan man på sommaren följa tall­örtens halvgenomskinliga vita stam nedåt i marken. Den smalnar av och slutar i en klump av vitt mycel utan tydlig förbindelse med trädrötter, som dock finns i närheten. På vintern kan mycelet vara mindre framträdande, men tallörtens cirka 2 mm grova grå rötter tydligare, löpande bland tallrötter i samma dimension. Nästa års skott är då vita, nedåt avsmalnande och når upp i förnalagret med sina raka toppar. Tallört saknar klorofyll och är normalt blekgul, men kan också vara svagare eller starkare röd (Bohlin & Nordin 2001, Larsson 2006a, Lundberg 1965). Blekgul och röd tallört kan växa tillsammans (Bohlin & Nordin 2001). I skogsstjärnans tid syns inga skott ovan markytan. I linneans eller mjölkens tid kommer de upp, med nedböjda toppar. Tallört blommar i slutet av mjölkens eller början av ljungens tid. Omogna frukter finns i lingonens tid. I höstfärgernas tid är fjällen på stjälkarna bruna i stället för vitgula och småningom blir hela stjälken brun, men den kan stå upprätt mer än ett år, så att man kan se tre generationer av överblommade blomställningar samtidigt. Fröspridning pågår länge. Fröhus kan fortfarande släppa ut frön mer än ett år efter blomningen. En regnig sommar kan leda till utveckling av fler skott och blommor.
I allmänhet har underart ej angivits. Vid de få tillfällen som detta gjorts är det med ett enda undantag vanlig tallört ­subsp. hypopitys, som påträffats. I Riksmuseet finns 9 belägg som tillhör vanlig tallört. Undantaget är ett belägg för underarten kalktallört subsp. hypophegea (se denna).