Blomqvist & Börjars (1980) skrev att fröplantor av lind hade insamlats i Lindefallet i Enånger för plantering i Arboretum Valls hage i Gävle. Fröplantor har däremot inte hittats under vår inventering. Anledningen till att fröplantor är svåra att finna i Hälsingland är att det måste vara mycket varmt under blomningen för att pollenslangarna ska kunna växa ner till ägget och göra detta grobart (Pigott & Huntley 1981). Lindfrön som bildas i Hälsingland tycks inte vara grobara.
Överlevnad och nybildning av skogslind i Hälsingland är i vår tid vegetativ. De fåtaliga stammarna kommer från förgrenade och långlivade jordstamssystem, som oftast ger upphov både till grövre stammar och klena skott under knähöjd. Om en stam kapas kommer snart nya skott från stubben eller dess närhet och denna nybildning kan vara kraftfull ända uppe i norra delarna av landskapet. Tjugotre år efter avverkning av en lindstam med 30 cm diameter 320 m ö. h. i Älvåsbäckravinen i Hassela hade en knippa med ett tjugotal stammar kommit upp i ungskog av gråal och björk. Den grövsta stammen hade 14 cm diameter. Zetterstedt (1842) rapporterade en fem alnar (3 m) hög buske på ett svedjeland i Skansberget i Kårböle. Det är tydligt att lindförekomsterna i landskapet är gamla, med jordstamssystem som är mycket äldre än de stammar som står där i dag. Jordstamssystemen är dock inte vidsträckta som aspens och spridningen i sidled obetydlig. Lindarna vi ser i dag förefaller vara vegetativa överlevare från en varmare period och alla står i miljöer med mulljord och i vegetation med inslag av sydliga arter. De flesta lindar som påträffas i skogen är klena. Den grövsta linden i sydsluttningen på Järvsö klack är 40 cm i diameter. Grova stammar, upp till 76 cm diameter, finns bara i Lindefallet i Enånger.
På många av dagens lindlokaler finns enstaka träd eller små grupper av stammar, som kan undgå upptäckt på grund av sin likhet med grenfria granstammar, men ibland uppmärksammas på grund av de låga bladiga skott som finns i omgivningen. De grövre stammarnas blad sitter högt och ses bara vid noggrann granskning av krontaket. Ibland har nedfallna blad avslöjat arten.
När björkarna är ljusgröna börjar lindens knoppar spricka upp. En vecka senare har lindbladen utvecklats, men knoppfjällen sitter kvar, lysande brunröda. Lindens blad hör till de av tamdjuren mest eftertraktade. Efter att björk, asp och lönn har gulnat och rönn rodnat är lindbladen fortfarande gröna. De övergår sedan i brunt.
Linden blommar i mjölkens tid. Blomningen är kort, men kan vara intensiv på planterade lindar som står öppet. I skogen är blomningen svårare att se eftersom kronorna sitter högt. Frukter har dock setts både i Ranungsbergets sydbrant i Ljusdal och i Stora Bollebergets nordbrant i Bollnäs.
Lind har liknande utbredning och ståndortskrav som lönn, men är sällsyntare. Arterna växer ofta tillsammans och har tydligen förväxlats. Rimligtvis är det inte utseendet som har förväxlats utan namnet. SAOB anger som synonym till lind även lin, skogs-linn, linneträ. Det betyder trädet varav man får flätvirke (bast). Både linn och lönn torde ha kunnat uttalas som lenn. Det finns en Lenntjärn i Ljusdal, nära Gröntjärn, där det växer lönn – långt från andra förekomster av bägge arterna liksom vid Lenåsen i Nianfors. Vid Lentjärn nära Ängebo i Bjuråker och Lönnberget (=Snedkullen) i Jättendal växer däremot lind. Den sedan 1800-talet kända lokalen för både lind och lönn, Lindmoran i Ljusdal, har också gått under namnet Lönnmoran. Det finns lönn men inte lind vid Lindbäcken mellan Lindbäckstjärn och Västersjön, Los, och vid utloppet från Lindstasjön, Färila.