Sent på hösten kan man på en sandstrand vid havet finna mängder av porsfrön liggande kring moderbusken. De nås lätt av stormvågorna. De kan flyta ett år (Romell 1938a) och bör kunna transporteras långt på havet. Denna flytförmåga ligger troligen även bakom artens goda spridning längs vissa vattendrag i inlandet.
Pors är mestadels en låg buske. Den blommar i blåsippans eller början av vitsippans tid, han- och honbuskar samtidigt. Täta pollenmoln sprider sig då man går genom buskagen. I lingonens tid sväller axet av gula frukter. Nötternas egen gula färg förstärks av de små gula pärlor av doftämne som sitter där, liksom på bark och blad. Sent på hösten är nötterna grå. Många faller då ut, medan andra sitter kvar över vintern. Bladen utvecklar inga höstfärger utan skiftar från grönt till gråbrunt innan de faller av. Veden är, liksom på några andra arter av ris och småbuskar, grön ovan jord, men vit under jord.
Pors har haft sitt namn åtminstone sedan 1290 (Lyttkens 1904–1915). Den hade betydelse i hushållet och är en av de ganska få växtarter som har givit namn åt platser, bland annat Porstjärn vid Enan i Ramsjö och Porsmyran, som finns dels i Ramsjö, dels i Los. Dessa tre platser ligger i de stråk där pors även i dag växer i nordvästra Hälsingland.
Ekologi
Pors är i första hand en strand- och myrväxt. Den växer i kärr, från fattiga till rika, och kan i kustförsamlingarna vara en av de dominerande arterna, ofta tillsammans med trådstarr, blåtåtel och vass. I de mellersta delarna av landskapet är den fortfarande vanlig, men i väster är den sällsynt på myr.
Pors förekommer tämligen allmänt på strand vid skogssjöar, och allmänt vid övre delen av Voxnan. Där växer den på mellersta delen av stranden. Den är allmän även vid Svågan och många andra mindre vattendrag, men mindre allmän vid Ljusnan. I landskapets sydöstra hörn, vid Skärjåns strand, växer den mellan klibbalsbården och sommarvattenlinjen, tillsammans med bunkestarr.
Pors är en vanlig art på havsstrand och växer där högt upp på stranden, både i klibbalsbältet i skyddade vikar med finkorniga jordar och på exponerade sand- och blockstränder. Den blir ändå vanligare vid bäckmynningar eller diffusa sötvattenutflöden. Bild även i Natur och vegetation, sid. 447.
Kulturlandskapet berör inte porsens domäner annat än om en strand betas, vilket nuförtiden är ovanligt. Arten gynnas av får- och hästbete eftersom djuren undviker den.
Variation
På ön Gran i Gnarp har en planta hittats med både han- och honblommor, men på skilda grenar.
Utbredning
Utbredningskartan visar att porsen i kustförsamlingarna är vanlig och jämnt spridd. I inlandet finns stora utbredningsluckor. Den förekommer där allmänt vid vissa vattendrag, men saknas på stora ytor mellan dessa. I Ängersjö finns bara ett par lokaler vid Voxnan, i Ramsjö nästan bara vid Enan, i Hassela bara en lokal vid Hasselasjön, och arten saknas i angränsande del av Bjuråker. Detta anknyter till den glesa förekomsten i Medelpads inland (Lidberg & Lindström 2010). Även i Hälsinglands centrala delar (Delsbo, Järvsö, Undersvik och Arbrå) är lokalerna fåtaliga. Det finns gott om myrar och småvattendrag även inom kartans ”vita fläckar”, och utbredningsbilden antyder spridningssvårigheter.
1061 lokaler i 43 församlingar.
Referenser
Lidberg, Rolf & Lindström, Håkan 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget. Uppsala.
Lyttkens, August 1912-1915: Svenska växtnamn. Stockholm.
Romell, Lars Gunnar 1938a: Växternas spridningsmöjligheter. I: Skottsberg, Carl (red.): Växternas liv, vol. 4. Stockholm.
