Femfingerörternas taxonomi är snårig och benämningarna har varierat över tid. Enligt Dyntaxa 2017 är stor femfingerört, P. neglecta en egen art, medan femfinger­ört uppdelas i två varieteter, vanlig femfingerört, P. argentea var. argentea och liten femfingerört, var. demissa. Vi har i allmänhet inte urskilt ens stor femfinger­ört som en egen art, utan nedanstående beskrivning får stå för kollektivet.
Korsholmen i Långvind, Enånger, är en skogklädd utpost mot havet, där det nära stranden finns en cirka 200 m² stor gräsyta intill grundmuren efter en försvunnen byggnad. Det finns ingen torrbacke där eller i närheten. Ingen femfinger­ört växte där, utom på en 40 cm hög jordstack upplagd av svarta myror. På samma stack växte åkerförgätmigej och backtrav, som också saknades i den omgivande gräsmarken. Femfingerörtens frön har tydligen bevarats i jorden från tidigare mänsklig aktivitet på platsen, och bragts till groning av myrorna. Trots att fröna kan bevaras inaktiva länge är det vanligare att de gror ganska raskt på de slitna, torra och fläckvis nakna grusytor som är artens huvudmiljö. Många plantor blir kortlivade genom slitaget, men de är relativt tåliga, som knytling och grönknavel, och blommar och sätter frö i denna miljö. Femfingerörten har setts på hyllor i ett berg med korpbo och på en lokal på hällar vid havet, möjligen också fågelspridd. Den ingår i övrigt inte i havsstrandens vegetation.
Femfingerörten börjar blomma i ekorrbärets tid och fortsätter till mjölkens tid. Vissa blad kan bli röda på sensommaren, men de övervintrande bladrosetterna är gröna. Den kan blomma om i höstfärgernas tid. Under torrsommaren 1994 visade den sin torktålighet när den fortsatte att vara grön, spänstig och blommande, medan större delen av gräset var gulbrunt av torka. Arter med liknande torktålighet var bergsyra, grönknavel, backskärvfrö, vårveronika och smalgröe. Femfingerörten överträffade gråfibblan i torktålighet.

Se även liten femfingerört Potentilla argentea var. demissa