Braxengräs har storsporer vid basen av vissa blad, småsporer vid basen av andra, men sporernas första utvecklingsstadier har vi inte observerat, däremot unga plantor med bara 4–6 blad som är hälften så långa som på gamla plantor. De kan identifieras bland annat genom sina ihåliga gråa rötter. De flesta andra växter i deras miljö har vita rötter. Redan i detta stadium växer jord­stammen från tillväxt­punkten i centrum ut i två horisontella delar, i mot varandra motsatta riktningar. De bägge jordstamsdelarna skjuts alltså isär av den nybildade vävnaden på bägge sidor om tillväxtpunkten. I yttersta änden, längst från tillväxtpunkten, blir den från början vita jordstammen svart och dör, tillsammans med de äldre rötterna. Den mogna plantan är ett knippe eller en tuva av tätt sittande gräslika blad, ibland så många och trångt placerade att rosetten ser helt rund ut, och de två motriktade jordstamsdelarna döljs till dess plantan skärs igenom. Vanligen finns alltså två upp emot en centimeter grova jordstammar, förenade i centrum. I vissa fall finner man dock tre jordstammar utgående från centrum och de bildar då 120 graders vinkel mellan sig. Det finns också plantor som har ändå flera jordstammar, stjärnformigt utväxande från centrum och sådana som har så korta jordstammar att de tillsammans mer liknar en grov pålrot. Dessa varianter på tillväxt blir inte tydliga förrän man skär igenom plantan med ett snitt i det plan som är horisontalplan när plantan växer på bottnen. Jordstammen blir omkring 1 cm lång innan den svartnar, dör och faller sönder. Under jordstamsdelarnas tillväxt förskjuts alltså rötterna i perifer riktning, vilket väl blir möjligt på grund av det tämligen lösa material som plantan växer i. Tämligen snart dör också rötterna och ersätts av nya, som växer ut från tillväxtpunkten. Detta växtsätt innebär att plantan står still, till skillnad från det normala förhållandet hos växter med horisontell jordstam, som genom tillväxt snabbare eller långsammare kryper fram. Den både egendomliga och variabla uppbyggnaden gäller i viss mån även bladen, som varierar mycket i storlek, form och proportioner. De kan vara raka eller mer sällan kraftigt utåtböjda, nästan som på notblomster. Mycket långa blad kan ses speciellt på plantor som växer på djupt vatten.

Bladknippets äldsta blad sitter i dess periferi. De bildar stor- eller småsporer i en ficka vid basen av sin insida. I takt med att nya blad bildas i tuvans centrum lossnar de gamla och efterlämnar fjälliknande ärr. De är då fortfarande oftast gröna och flyter upp eftersom de har luftkanaler. De kan under stora delar av året hittas på stranden, i driften.

Till braxengräsets märkliga egenheter hör också att rötterna är ihåliga, med samma proportioner mellan vägg och hålighet som en trädgårdsslang. De är 1–2 dm långa, delar sig ett par gånger i två likstora grenar och slutar i en spetsig ända, där håligheten slutar blint.

Isoëtes-arternas unika tillväxtsätt har studerats ingående med mikroskopi av tillväxtpunkternas (meristemens) form och funktion (Karrfalt 1984). Ur ekologisk synvinkel innebär tillväxtsättet att plantan står still, i princip hur länge som helst, vilket skulle kunna vara en fördel för en art som inte överlever närmare vattenytan på grund av sin frostkänslighet och inte så mycket djupare på grund av ljusbrist.

Beträffande artbestämningen, se under vekt braxengräs.