Vi har i allmänhet inte försökt urskilja de underarter av nattviol som har beskrivits. Alla belägg som bestämts till underart är skogsnattviol subsp. latiflora.

Nattviol förekommer mycket rikligt på ett brandfält från 1933, Skålvallsbrännan i Färila, dit den antas ha spritts efter branden och behållit sin starka population. Där förekommer den tillsammans med andra arter med liknande strategi, till exempel rev- och mattlummer och jungfru Marie nycklar. Man kan på andra ställen, i skog med tjockt mosstäcke, se en grupp av blommande plantor som runt omkring sig har en klunga av unga plantor med mindre blad, ett eller två. Det finns inga jordstammar som förbinder plantorna. De unga kunde vara frö­plantor som har grott i mossan. Ett alternativ är att årsskottet, som normalt bildar ett nytt skott till året därpå i stället bildar två skott, varigenom en lokal vegetativ förökning uppstår. Detta har observerats på englandsnycklar Dactylorhiza majalis subsp. integrata i Västergötland (Janson 2012). I fuktig bördig skog kan bladen bli breda, så att de liknar dem på grönvit nattviol. Det enda bladet på unga plantor som ännu inte blommar kan också vara mycket brett.

Nattviol har blomknoppar i tät blomställning på halvt utvuxen stjälk i början av skogsstjärnans tid. Blommorna börjar slå ut i ekorrbärets tid och fortsätter i linneans. I mjölkens tid slår de sista blommorna ut. Doften är så stark att även en människa ofta kan spåra upp dess ursprung från så stort avstånd att plantan inte syns. Bladen gulnar på sensommaren tidigare än på de flesta örter, men samtidigt med ekorrbär, liljekonvalj och grönkulla. Inget grönt övervintrar.