Gulkämpar sprids med frön, som kan flyta i dagar eller veckor (Romell 1938a). Småplantor har vi dock inte sett, utan arten uppträder som perenn med jord­stam. Jordstammen är dock bara cirka 1 cm lång eftersom dess äldre del ganska snart dör och upplöses. Inga gröna blad övervintrar. I blåsippans tid finns 5 mm långa violettaktiga bladanlag i rosett vid basen av fjolårsstängeln, som står kvar med axet, där fröhusens undre halvor sitter som bägare, som fortfarande kan innehålla några bruna elliptiska knottriga frön.
För gulkämpar känner vi endast två gamla observationer, på havsstrand. Vi har funnit den på 13 lokaler på havsstrand i den södra och mellersta delen av landskapet. Dessutom har arten under åren från 1990 setts allt oftare i vitt skilda delar av landskapet på kanterna av större vägar, som vintertid saltas (Wannberg 2014). Där kan den finnas i stor mängd, till exempel vid västra infarten till Bollnäs vid RV 50 och vid gamla E4 vid södra infarten till Iggesund. På sådana ställen är den ofta lätt att observera ”i förbifarten”, särskilt på hösten, men dessa förekomster har sällan kunnat koordinatsättas. På en lokal, i Ljusdal, är arten inplanterad i en rondell, som en del i en färdig matta med salttåliga växter. Arten tål saltning och är till och med beroende av koksalt för sin groning och första tillväxt (Scott 1985).
Det är troligt att arten har ökat på havsstränder. Den har dessutom funnit en ny miljö vid vägarna och ökar där tydligen snabbt. Arten är fortfarande så sällsynt på havsstrand att det är osannolikt att plantorna vid vägar har sitt ursprung där. Mer troligt är att de sprids i samband med vägskötseln.
Bild i Natur och vegetation, sid 546.