Enligt många gamla källor växte åkerbär på svedjeland eller brandfält i Hälsingland och annorstädes (Linné 1738, Hartman 1814, Nyman 1868, Larsson 1868, Neuman 1901, Åkerblom 1951). Tujulin (1967) fann ökad frekvens av arten ännu 10–40 år efter svedjningen. Vi har inte sett arten på bränd mark, men brandfälten är numera färre och mindre till arealen. Det kan också vara så, att den gamla tidens svedjeland låg på fuktigare mark än de brandfält i skog som vi nu ser. Åkerbärsplantor har setts komma upp i traktorspår. Körning med lättare fordon i igenväxande fuktig slåttermark har också lett till att åkerbär utvecklats rikligare, förmodligen från plantor som levt undertryckta under mjölke och älggräs. Förökning från frö tycks nuförtiden spela en mindre roll än kvarlevnad genom ett omfattande jordstamssystem. Där arten växer tillsammans med styltstarr tar den sig upp och blommar på krönen av starrens höga tuvor.
Åkerbär börjar blomma i vitsippans tid och kan i skuggiga lägen ses blomma ända in i mjölkens tid. Efter en lång högvattenperiod under försommaren 1987 blommade den i lingonens tid på stranden av Ljusnan i Bollnäs. Bladen kan bli rödvioletta mot säsongens slut. Bär som börjar rodna kan ses i mjölkens tid. Mogna bär finns i slutet av mjölkens tid eller i ljungens, samtidigt med hallon. Arten utvecklas visserligen bäst på öppen mark och är starkt betesgynnad, men den växer och blommar även i sumpskog och kan ses blomma mycket rikligt i botten av en tät gräs- och starrvegetation vid Ljusnans strand i Järvsö. Den sätter frukt även i sumpskog under slutet trädtäcke. Bladen och karten saknar framträdande lukt men när bären mognar och blir röda utsänder de en kraftig karakteristisk arom, starkare än från hallon. Man kan föreställa sig att de lockar till sig djur genom sin doft snarare än genom sin färg, eftersom de ofta sitter dolda under plantans egna blad och annan vegetation. Inget grönt övervintrar. I snösmältningen ses röda 1 cm långa skott.
Ekologi
Åkerbär växer i många olika miljöer, huvudsakligen på våt eller fuktig mark på strand, på myr eller i sumpskog. Det gynnas troligen av bete och slåtter och finns på många fuktiga eller våta gräsmarker. Det har bara ett fåtal gånger hittats på åker, men då på åker som ligger i träda eller växer igen. Namnet åkerbär var etablerat redan vid en tid då åkrarna var små ytor i ett landskap av vidsträckta ängs- och betesmarker, som väl var de platser där man hittade bären. Lyttkens (1904–1915) citerade Franck (1659) som kallade växten ”Åkerbärsrijs med svarte honingssöte bär”.
Arten växer i sumpskog, skogskärr, strandsumpskog och vid bäck i skog. Den går även ut på fattig- och rikkärr och finns med låg frekvens på sjöstrand i skogslandet och med högre frekvens på de stora älvarnas stränder där de rinner igenom jordbrukslandskapet. Man hittar den även vid en skogså som Ängerån, men huvudsakligen på övergivna slåttermarker intill ån. På Ljusnans strand, åtminstone från Färila till Segersta finns den med ganska hög frekvens, och växer där på den översta delen av stranden. Frekvensen på stränder i skog och i jordbruksmark är 40–45 %. Den finns även med låg frekvens på övre delen av havsstrandäng i skyddat läge.
I kulturlandskapet är åkerbär karakteristisk för marker mellan åker och sjöstrand, eller vid diken genom jordbruksmark. Den var en av de dominerande arterna på en övergiven myrodling i Katrineberg men växte inte på angränsande myr med samma marktyp. Genom sin stora förmåga att uthärda både i sluten skog och under hög ört- och gräsvegetation kvarstår arten länge på ohävdad igenväxande, fuktig gräsmark, och detta är en av dess i dag vanligaste miljöer. I det kluster som kallas Igenväxande fuktig mark finns den på 64 % av lokalerna. Åkerbär kan växa även på torrbacke.
Utbredning
Åkerbäret har troligen aldrig varit lika vanligt i Hälsingland som längre norrut, men arten är vida spridd. Plantan är mycket vanligare än bären, och om det under det gammaldags jordbrukets tid var lättare att hitta bär än nu beror det nog till stor del på att igenväxningen av marginella jordbruksmarker leder till sämre fruktsättning och fruktmognad.
Arten har mycket länge varit en av dem som gäster söderifrån har lagt märke till när de har kommit in i Hälsingland. Magnus Celsius från Ovanåker måste ha sett den förr, men noterade den när han 1664 undersökte Malstastenen, med dess hälsingerunor (Wallén 1956). Utbredningskartan visar ingen påtaglig tendens till utglesning av lokalerna mot söder. Att döma av utbredningen i Gästrikland (Ståhl 2016) är det snarast i det landskapet som den mest markanta utglesningen sker.
1222 lokaler i 44 församlingar.
Referenser
Hartman, Carl Johan 1814: Handskriven rapport angående resa till Jämtland. Handskriftssamlingen, Uppsala universitetsbibliotek, Kapsel D 120 b. Tolkad av Delin, Anders 2010: Rapport angående resan till Jämtland 1813. VÄX 1/2010: 26-29.
Larsson, Lars Magnus 1868: Flora öfver Wermland och Dal. Carlstad.
Linné, Carl von 1738: Flora Lapponica.
Lyttkens, August 1912-1915: Svenska växtnamn. Stockholm.
Neuman, Leopold Martin 1901: Sveriges Flora (fanerogamerna). Lund.
Ståhl, Peter 2016: Gästriklands flora. SBF-förlaget. Uppsala.
Tujulin, R. 1967: Kinahminmäen kaskimetsien kasvillisuudesta. Kuopion Luonnon Ystäväin Yhdistyksen julkaisuja Sarja B 4(2): 1-36. Kuopio.
Wallén, Gunnar 1956: Bröderna Magnus, Elias och Nicolaus Celsius från Ovanåker. Hälsingerunor 1956.
Åkerblom, Dan 1951: Fäbodmarker i Hälsingland. Hur kulturen skapade en naturtyp, som nu återerövras av skogen. I: Arnborg, Tore & Curry-Lindahl, Kai (red.), Natur i Hälsingland och Härjedalen: 169-189. Göteborg.
Nyman, Carl Fredrik 1868: Utkast till svenska växternas naturalhistoria. Örebro.
