Fjällhällebräken är mycket lik små exemplar av hällebräken och dessa två arter kan växa tillsammans. Flera gånger har vi stått tveksamma inför en planta. Primärsegmenten är mer kort triangulära på fjällhällebräken, långsträckta på hällebräken. Skillnaden i förekomst av hår och av smala fjäll på bladundersidan beskrivs i Flora Nordica, men den är inte knivskarp. Vid höstdagjämningen gulnar och vissnar bladen på fjällhällebräken och faller småningom av. Under vinterhalvåret är plantorna svåra att upptäcka.

Fjällhällebräken är kalkberoende. Efter att kalkbrytningen i Mansjöberget i Los upphörde, strax efter år 1890 (Eckerman 1922), har arten koloniserat de översta delarna av brottets vertikala väggar. Vi antar att den fanns på platsen innan brytningen påbörjades, men detta är inte dokumenterat. På de nedre delarna av brottets väggar, belägna under överhäng och både fuktigare och mörkare, växer däremot inte fjällhällebräken, men i stället stenbräken. Fjällhällebräken har för övrigt hittats på lodytor i berg av Los-grönsten och på ett stort block av denna bergart. I Älgsjöberget i Los hittades fjällhällebräken på 1930-talet och har återfunnits av oss. Populationen omfattade 1982 tretton plantor.

Både vid Laforsen i Ljusnan och vid Hylströmmen i Voxnan växer fjällhällebräken på berg som inte förefaller innehålla särskilt basiska mineral. På bägge dessa ställen växer ormbunken nära älvvattnet, som håller ett pH omkring 7. Vid Hylströmmen växer den under ett överhäng som översvämmas vid högvatten (Delin 1989d). Bild sid. 34 samt i Natur och vegetation sid. 238. Den har där följts från 1984 till 2012. Antalet plantor har varierat mellan en och sex, och antalet blad mellan nio och trettiotre. Största antalet blad sågs 1991, minsta antalet 2012. Det är alltså en mycket liten population, som dock förefaller uthållig (Delin 1995d).