En strutbräkenplanta som flyttas lever länge och sprider sig inom några år med omkring en meter långa utlöpare. De stora och täta bestånd av arten som vi ofta ser på bördig jord vid bäckar har troligen till största delen utvecklats genom sådan vegetativ spridning.

Strutbräkenplantorna har en uppbyggnad som gör dem mycket motståndskraftiga mot erosion av vatten och is. Till dess att vårfloden är över står de som kompakta och hårda svartbruna stubbar. I vitsippans tid, när häggbladen är halvstora och björkarna skiftar i grönt, är de fortfarande i vintertillstånd. Den levande stammen i centrum av stubben innehåller en mängd hålrum, som är klädda av fjäll som är lika dem som sitter på bladskaften. Stammen skyddas mot yttre påverkan av resterna efter många års avbrutna bladskaft som sitter tätt som i en mur. Det uppnås genom att bladskaften i denna del har en mycket smal nedre ände och snabbt blir tjockare upp till punkten där de är avbrutna. Losstagna ser de ut som svarta huggtänder. De enda blad som sitter kvar på stubben under vintern är de fertila, som bildar ett torrt och hårt knippe på toppen. Mitt i detta knippe sitter knopparna till årets sterila blad, hårt hoprullade och inuti gröna. De växer småningom ut, och är färdigbildade i ekorrbärets tid i mitten av juni. Mitt i struten av sterila blad kommer i mjölkens tid de nya fertila, sporbärande bladen, som blir färdigvuxna på sensommaren. Vid ett tillfälle har i Hassela setts ett blad som vid basen var sterilt och mot spetsen fertilt. De fertila bladen släpper sina sporer på våren, innan de nya bladen utvecklas. De sterila, gröna, strutbräkenbladen blir gula i lingonens tid, kring höstdagjämningen, före majbräken. De har ett kort men intensivt liv, som bladen på flera andra växter på bördig jord, till exempel ask, nordisk stormhatt och torta.

I ett slutet bestånd av strutbräken, under det täta täcket av stora blad, klarar sig mycket få andra arter. Det brukar vara bara ormbär och vitsippa som lever därunder, ibland även harsyra. Dessa utvecklar sina blad tidigare och genomför en stor del av sin assimilation innan skuggan av ormbunksbladen blir total. Under en torr sommar lider strutbräken. Bladen kan bli delvis bruna, ibland bara på ena sidan om mittnerven, medan majbräkenblad på samma lokal är oskadade. På kalhygge ser strutbräken ofta lidande ut, gulare grön och mindre frodig, till skillnad mot många andra arter som gynnas i den ljusare miljön.