Ganska sällan hittas nyetablerade staggplantor, men man kan se dem till exempel på en cirka 10 år tidigare anlagd skogsbilväg, 50 m från dess korsning med en gammal väg, med riklig förekomst av arten. De kan också etablera sig på en starkt trampad stig, om äldre plantor finns i närheten De plantor man ser är annars vanligen gamla, troligen mycket gamla, eftersom de står kvar sedan den tid då jordbruk med djurhållning och timmerkörning med häst i skogarna var den vanliga livsformen. Denna ljusälskande art förmår hålla ut i många decennier även i skog som tätnar över en gammal vinterväg eller stig. Stagg kan användas som indikator på gamla färdleder, eftersom den mycket sällan ses på nyanlagda vägar. Om den växer på en bilvägkant beror det på att bilvägen har dragits längs en gammal väg.
Plantan är en från sidorna plattad tuva, där skotten sitter i rad, tätt tryckta till varandra. I framändan läggs nya skott till de gamla och i bakändan vittrar de döda bort. Plantan växer, och förflyttar sig, bara några millimeter per år. Omkring hälften av bladen övervintrar gröna. Stagg har setts blomma från skogsstjärnans till linneans tid. Märkena kommer något före ståndarna. Småaxen öppnar sig inte under blomningen men däremot när fröet mognar.
Ekologi
Där staggen växer längs gamla färdvägar är det lätt att se dess roll som trogen kulturföljeslagare. Detsamma gäller dess förekomster på gammal gräsmark på fäbodvallar och vid annan bebyggelse. Detta återspeglas i en skenbar motsägelse mellan utbredningskartan, som liknar den för en skogsart med en stor andel av lokalerna i högre terräng, och klusterresultaten som klassar bara 20 % av lokalerna som skog. Den växer dock även på strand vid sötvatten, på myr och på hällmark, där det är svårare att se om den har inkommit med folk och husdjur eller om den är spontan.
Utbredning
939 lokaler i 44 församlingar.
