Nysört hade efter 12 år koloniserat en sandbank i Galvån som lades upp av extremt högvatten. Enstaka exemplar hade grott i starrbården. Den etablerade sig även på botten i en fors som blottlades vid kraftverksbygge i Arbrå. Annars har fröplantor sällan observerats, trots att artens historia i landskapet antyder att de har avgörande betydelse. Nysörten har sparsamt med blad nära marken och saknar gröna delar ovan jord under vintern, men under jord finns då centimeterlånga ljusgröna ändar på skotten. Den börjar blomma i linneans tid och blommar tillsammans med ängsvädd fortfarande ofta när lingonen är mogna.
Se även vitpytta Achillea ptarmica var. multiplex
Första fynd
I Gästrikland har nysört kommit in sent. 1848 var den bara känd från en lokal vid Gävle, 1863 från tre, men 1902 uppgavs den vara ganska allmänt spridd över landskapet (Ståhl 2016). I litteraturen från Hälsingland finns tecken på en liknande historia. Hartman (1849) angav tre lokaler för den, i Gnarp, Enånger och Söderhamn, sannolikt i jordbruksmiljö. Wiström (1898) angav 15 lokaler, som kan vara i samma miljö. För röllika uppgavs inga lokaler därför att den betraktades som allmän. Under 1900-talet blev nysörten snabbt allmän.
Ekologi
Arten finns med hög frekvens på Ljusnans och något lägre på Voxnans strand och på åstränder, huvudsakligen i jordbrukslandskapet. På sjöstränder i skogen saknas den, och även på sjöstränder i jordbrukslandskapet har den låg frekvens, liksom på havsstrand. Gränsdragningen mellan strand och kulturmark i jordbrukslandskapet är dock ytterst diffus. Nysörtens nuvarande växtmiljöer och utbredningsmönster avspeglar i viss mån det tidiga 1900-talets jordbruk, som var spritt till platser som nu är öde eller igenväxta. Dess huvudsakliga växtmiljö, fuktiga gräsmarker och stränder, utnyttjades som förstahandskällor till foder, både slåtter och strandbete. Att nysört fortfarande har sina huvudsakliga förekomster där beror på att den är hög och tål igenväxning. I dag finner man arten med tämligen hög frekvens på fuktiga gräsmarker, både hävdade och igenväxande, men inte på torrbacke. Den kan hittas på gammal väg i skogen och finns på Bäckeskogsvallen i Ljusdal, där hävden upphörde 1938. På åker finns den med låg frekvens. På en myrodling som förmodligen lades ner vid 1900-talets mitt fanns den kvar 1986.
Utbredning
1489 lokaler i 45 församlingar.
Referenser
Hartman, Carl Johan 1849: Handbok i Skandinaviens flora. 5 uppl.. Stockholm.
Ståhl, Peter 2016: Gästriklands flora. SBF-förlaget. Uppsala.
Wiström, Per Wilhelm 1898: Förteckning öfver Helsinglands fanerogamer och pteridofyter, uppgjord efter J.A. Wiströms efterlämnade anteckningar, och med tillägg. Wimmerby.
