De mycket närstående arterna kanadensiskt gullris och höstgullris sprider sig lokalt upp till 1 dm per år genom sidoskott. Jordstammarna är livskraftiga och kan följa med jord till nya platser. De blommar inte förrän i ljungens och i lingonens tid. Spridning med frö har inte setts, men arternas spridningsmönster visar att det måste förekomma. Inga gröna delar övervintrar. Kanadensiskt gullris noterades som ”odlad” i Wiström (1898). För övrigt är de äldre uppgifterna om båda arterna förvånansvärt få, med tanke på att båda tämligen länge förekommit i odling. I dag sprider de sig utanför trädgårdarna, i huvudsak ut på ”skräpmarker”. Längre söderut i Sverige uppträder båda invasivt. Redan i Gästrikland finns sådana tendenser, men i Hälsingland är de än så länge mindre framgångsrika. Spridningen till skräpmarker har ökat påtagligt under 2000-talet. Bara 9 noteringar är från inventeringens huvudperiod, före 1991, medan 11 är gjorda efter 2002.